bernur

Jag vill inte sticka under stol med att jag saknar begåvade, intelligenta, genomtänkta romaner skrivna av någorlunda yngre svenska författare: romaner som utmanar och går andra vägar än de redan genomtröskade, romaner som vägrar foga sig i mallarna och de förhärskande konventionerna. Helt enkelt någonting oförutsägbart, något som försöker skriva litteratur som om det vore det mest angelägna av allt - med mod, författare som gör anspråk och vågar anlägga en visionär diktion.

Anna Schulze debuterade med novellsamlingen Brist - som tyvärr gick mig förbi - och hennes debutroman Ge mig en människa ger mig radioprogrammet som säsongens första bok, och jag måste säga att jag är lika förbryllad som jag är fascinerad - full av (be)undran ... Men det är långt ifrån någon inbjudande prosa som Schulze levererar: snarare är hennes stil kantig, ogästvänlig, korthuggen, som om den helst ville bli lämnad i fred. Romanen är förtätad, atmosfärisk, där uttrycken laddas med innebörd.

Det är tre systrar, och berättarperspektivet växlar mellan dessa tre i olika grader av neuros, liksom tidsperspektivet återger en "doktorandsommar", då en forskare gästar deras hus - systrarna är då i åldrarna tolv till tjugoett - med anledning av att han skriver en avhandling om deras döde far, en relativt känd författare. Den äldsta systern förälskar sig i doktoranden. Och tjugo år senare är fadern fortfarande ett oläkt sår i systrarnas liv och deras inbördes förhållanden.

Det är också en roman där de stora gesterna på känt maner lyser med sin frånvaro. Inte mycket händer. Det mås lite allmänt dåligt lite hos var och en. Det kan vara lite svårt att hålla isär de tre relativt konturlösa systrarna, men successivt utkristalliseras Margaretas hotande depression, Hannas letande efter tillhörighet och Lauras aggressivitet: för mig blir Laura den mest intressanta - hon visar sig också vara den enda som stod fadern nära, trots att hon var yngst - och hon är även något av en författare in spe, då hon efter ett misslyckat möte med Hanna återger deras samtal, blir en författare, lite som sin egen boks författare? Laura är den mest konsekvent skildrade: men att hon i en återblick som ännu yngre än tolv går i sitt nattlinne och niger för månen blir en lite väl tydlig Bruno K. Öijer-allusion ("i ett annat sekel").

Förtvivlan ligger tätt under ytan. Bilden av författaren - den döde fadern förblir höljd i dunkel - är kanske något förenklad och schablonartad, men desto bättre har Schulze lyckats med systrarna, som också de är gåtfulla och dunkla - men de blir också några av de mest trovärdigt fångade persongestalterna som jag har läst i svensk prosa på ett bra tag. Detta, i kombination med de oväntade och oförutsägbara vägarna, imponerar mest.

En ganska rolig scen är när Laura ironiserar över somliga människors samtalsbeteenden: ni vet, människor som hela tiden berättar vad de har gjort - enligt Laura blir det att man "tvingas lyssna på människor som i princip läser högt ur sina egna filofaxer. Som om det vore god underhållning. Som om de verkligen tycker det. Att alla borde höra." Och så ger Kristoffer Flensmarck bara ett par månader efter Schulze ut boken Almanacka, med sin farmors (autentiska?) kalenderanteckningar: "10 hos Karin o Therese / Kul i/juli / 12 Hjärtat stannar? Buh /  17 Kul i juli /  20 Kul i juli / /Sill Potatis".

Men jag är ändå inte odelat positiv: det är en riktigt bra bok, visst - men jag blir inte helt omtumlad, genomskakad av den. Den har ett stillsamt tonfall, smyger sig på sin läsare diskret, utan de yviga åtbörderna. Det är bra - men är det bra nog?