En pojke på Hogarth Press, Richard Kennedy
Kennedys illustrationer är mer än halva behållningen. Virginia Woolfs berömda ansikte - så lättfångat på otaliga fotografier, som så detaljerat återger varje nyans av nervositeten i personlighetsdragen - finns här briljant nedkastat i ögonblicksbilder. Enligt egen utsago blev Kennedy så förtjust i Leonard Woolfs handstil, som han uppfattade som darrig och stadig i lika hög grad, att han ville imitera den, och ja - det finns i teckningarna en klar föreställning om hur det instabila och det precisa går hand i hand. Det finns en fin känsla i de här teckningarna för hur stökigt det måste ha varit i förlagshuset, och hur den sjavigt klädda Virginia Woolf rör sig där lite halvt osaligt, halvt disträ, nästan jämt med en skrivmaskin i knäet.
Som berättelse betraktad innehåller memoarerna några exempel på typiskt brittisk understatementhumor, liksom en del blygsam självironi. Kennedy kallar författaren för Mrs W., och ger undantagsvis prov på fin karakteristik: "en vacker förtrollad docka, mycket dyrbar men tämligen svårhanterlig. Kanske saknar hon liksom dockan en själ. Men när hon känner för det får hon fantastiska infall och vi slår alla knut på oss själva eller misstycker."
Risken med böcker som dessa är kanske att vi på svenska på senare år fått se fler böcker om Virginia Woolf och hennes krets än böcker av henne - vi saknar en ny och bra översättning av hennes bästa bok The Waves, till exempel - och det är bara att beklaga att alla nu håller på att skapa sig uppfattningar om henne utifrån allehanda sekundärkällorna, medan de primära källorna - hennes svindlande, otäckt genialiska böcker, förblir olästa. Så med viss ambivalens läser jag Kennedys bok, och upptäcker att den inte direkt tillför något vettigt eller revolutionerande.