bernur

Det här är en tidigare roman ur Imre Kertész produktion, en kortroman ursprungligen publicerad 1991, som Weyler nu ger ut i Ervin Rosenbergs översättning, som Den engelska flaggan. Det känns alltid som något av en belöning att läsa Kertész, en av 00-talets mest förtjänta nobelpristagare, och givetvis ska vi vara tacksamma att Weyler ger ut den här boken.

Men. Det är en kort bok, och det mesta känns som en uppenbar stilövning i Thomas Bernhard-skolan; dels på grund av den snåla styckeindelningen, och dels på grund av hur Kertész arbetar med omtagningar och fraser som varieras musikaliskt, men också i själva tonfallet, även om han aldrig tillåter sig att gå lika långt i pessimism som den legendariske österrikaren - tyvärr går Kertész humor inte heller lika långt, utan förhåller sig svalt, distanserat till sitt ämne. I sin suveräna roman Kaddish för ett ofött barn, originalutgåvan från året innan Den engelska flaggan, skriver Kertész också bernhardskt, men där långt mer övertygande - den korta boken förblir den stora läsupplevelsen när det gäller detta författarskap, långt mer fascinerande än den mer berömda Mannen utan öde.  

Överhuvudtaget blir själva ämnet föremål för en slags beröringsskräck. Romanen utger sig handla om den sovjetiska ockupationen av Ungern fram till studentrevolten i oktober 1956, men en lång prolog handlar om Wagner, eller snarare ängslan inför ämnet Wagner, och så först på bokens sista sidor passerar en bilkortege med den engelska flaggan, och så är boken slut. Det yttre märks knappt: här handlar det om den inre världen, om inre värden - om konsten, musiken, och läsningen.

En essäroman kan detta erinra om, med en diskussion om maktlösheten när andra definierar vad du är - en teoretisk text om hur sanningen ska återges, en bok om skrivandet av den här boken: ett enda ifrågasättande av litteraturen (fiktionen). Ja, vilket ärende ska litteraturen gå? För Imre Kertész är det självklart att litteraturen är ett vittnesbörd: "Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen". Det här blir en nyckelreplik för förståelsen av Kertész överhuvudtaget, en kärnfull sammanfattning av hans uppdrag, och också en slags förklaring till varför han lever, varför självmordet inte kan utgöra något alternativ i den här världen: "Att leva [...] är en tjänst man gör åt Gud".

Ja, det är en enkel - men också vacker - förklaring, och kanske det är allt som behövs, att sätta sig själv åt sidan, sluta vara så inbilsk och tro att man har rätten att vara i centrum, som det heter på vårt språk.

Så här ser den alltså ut - - -