bernur

Eden Lake: så vackert regissören James Watkins gullar med skräckgenrens konventioner i den här filmen, som alltid går flera steg längre åt andra håll än de renodlat äckliga nutida tortyrfilmerna - här skärs det mer effektfullt av klipparen (Jon Harris) än bland skådespelarna, som ändå skär så det räcker och blir över. Det är också vackert att se en film som vågar ha starka åsikter om och kritisera mentaliteten i samhället, vad konsekvenserna blir av politikernas rovdjursdrift. Precis så här uppgivet desillusionerade blir befolkningen, och det enda som kan rädda de rika är att bygga ännu högre stängsel - fort! Varför är ungdomarna i filmen så hatiska? Vilken fråga: för dem representerar ju det snygga paret allt som de föraktar; de är inkräktare på deras territorium. Ja, filmen har alla "logiska luckor" man kan tänka sig - och några till - åtskilligt att sucka över och himla med ögonen åt - men då ignorerar man atmosfären, att det inte är en realistisk film överhuvudtaget (hur kan film utge sig vara verklighet?), att allt är symboliskt, och att yuppieparet måste offras (tänk dig för nästa gång du kraschar ett party där de spelar vidrig Stock-Aitken-Waterman-musik: sådana människor måste du passa dig för). Det är aldrig realistiskt med gruppbeteende, tycker vi, för vi vill inte veta av det - vi vill tro att det finns någon som säger 'stopp!' - men vem är den där någon som gör det - var? Det finns bara en riktig elaking i gänget - de andra sveps med, av adrenalinet, av drogerna, av spriten, av hetsen, av missnöjet, av pessimismen, av att det inte finns något att hoppas på. Då kan man antingen skratta åt filmens bristande logik (ingen skulle väl vara så dum att hon gick in där ...), eller göra som jag gjorde: se filmens två avslutande tredjedelar med krampaktigt knutna nävar, nästan utan att våga andas för att allt är så otäckt - på riktigt, på en annan nivå än "realismens", och se något som för en gångs skull berör. 

- Ska vi snacka logik, eller vill du ha en glasbit uppkörd i halsen?