bernur

Eftersom jag har slutat läsa fiktion (romaner och dylikt), och jag känner mest för att läsa poesi, riktigt gammal poesi, Byron och Pope, Louise Labé och Rilke, lite Ekelöf, och ja, Virginia Woolfs dagböcker ... Nu vet jag hur en överdos känns: jag har läst för många habila, ljumma svenska romaner, där så gott som alla har varit lika menlöst skrivna, med få överraskningar, få belöningar. Det får mig bara att må illa - så mycket skrivet på ett eftersatt språk, som så sällan vågar uttrycka något personligt, något djärvt, något som tar risker (what you risk reveals what you value), för ingen verkar våga stöta sig med någon - och det värsta av allt är väl att det inte ens är dåligt skrivet: oftast är det ytterst kompetent och helgjutet, bara så himla ointressant. Om dessa författare ändå förmådde ta sig själva på allvar: om de tyckte att de höll på med något livsviktigt, något som ska ha potentialen att förändra, påverka - nä, de verkar vara nöjda med att utgöra ett tidsfördriv, en förströelse. Förströelse är förstörelse! Det är bara slöseri med tid att läsa de här visserligen dugliga romanförfattarna, som inte kan ge dig annat än sådant som du redan vet, eller borde ha vetat. 
  
Något nytt! Olle Ljungströms "Nåt för dom som väntar" - - -