bernur

Roger Frys målning av Virginia Woolf från 1917

My brain is like a scale: one grain pulls it down. Yesterday it balanced: today dips.

Förra årets bästa översatta dagbok måste ha varit Virginia Woolfs Ögonblick av frihet, det urval ur den fem volymer långa kompletta dagbok hon förde mellan 1915 och 1941: en ännu kortare urvalsvolym är den engelska A Writer´s Diary, med koncentration på hennes diskussioner av sitt eget skrivande liksom några exempel på hennes förbluffande skicklighet som läsare, en bok som maken Leonard Woolf lät utge 1953, och som jag nu har läst, i väntan på att jag ska börja intressera mig för fiktion.

Ett lite otäckt citat från den likaledes självmördade Sylvia Plath har förlaget valt som uppmuntran, när det egentligen borde vara djupt avskräckande: "I get courage by reading Virginia Woolf´s A Writer´s Diary". Men allra mest säljande är väl Virginia Woolfs ansikte i profil, för den här utgåvan väljer det gamla vanliga porträttet från 1902, långt innan hon blev författaren: men det är ett oändligt fascinerande ansikte - där hela essensen i hennes personlighet ligger samlad.   

Och hon är en människa som kliver ut och in ur både lycka och olycka, låter de små glädjeämnena växla med de mörka bekymren, med självmordet som den förutsägbara slutpunkten; ett drygt halvår innan hon dränker sig skriver hon lakoniskt: "All writers are unhappy [...] The wordless are the happy".  

I förordet skriver Leonard att han tycker att The Waves är "a great work of art, far and away the greatest of her books", och jag håller med till fullo. Det borde vara en obligatorisk bok, oändligt viktigare än alla hennes dagböcker, än alla böcker om Virginia Woolf och om Bloomsbury och om Bloomsbury-människorna: The Waves är the great British novel, en roman i en genre som inte ens existerar. Det är också en hämnd - en reaktion mot förbudet att skriva poesi: därför skriver hon en lyrisk roman.

Enligt Einar Økland skriver man lika bra som man läser, och i Virginia Woolfs fall är det en sanning driven till sin yttersta spets: hon är generös med sin läsning - exempelvis kan hon berätta hur mycket hon ogillar en bok, för att i nästa mening urskulda sig med att det troligen bara är ett första intryck, inte helt pålitligt, och att hon borde ge boken en ny chans, en omläsning. Lika mycket som eller om inte mer än en författares dagbok är det en läsares dagbok.

En viktig fråga som hon ställer sig när hon börjar publicera egna romaner, är om en författare verkligen tjänar på att läsa recensioner: om andras omdömen kan hjälpa, eller enbart påverka i en negativ riktning. Hon följer ohjälpligt hur hennes böcker tas emot, bevakar ängsligt vad de stora tidningarna säger, och beklagar sig över läsarbrev, som inte har något vettigt att komma med. Levde hon nu skulle hon givetvis googla sig själv: "It is presumably a bad thing to look through articles, reviews, etc. to find one´s own name. Yet I often do." Det är svårt att ta miste på den uppriktiga glädje hon ändå värdesätter i de riktiga kollegernas omdömen, som när E.M. Forster blir helt hänförd av The Waves, (er)känner sig ha varit i kontakt med en klassisk bok efter att ha läst den. Typiskt nog sammansvärjer hon sig med pessimismen och litar mer på de negativa omdömena än de positiva, och det går också att följa hur hon blir allt mer beroende av mottagandet när hon mot krönet av sin bana skriver några mattare böcker, så som The Years, och hon där desperat suger i sig berömmets sötma som publiceras simultant med några hårdare omdömen.

Men mest fascinerande är det att följa hur hennes säregna vision mejslas fram, när man så här på nära håll får följa hur de viktiga romanerna kommer som på ett pärlband: Jacob´s Room, Mrs. Dalloway, To the Lighthouse, Orlando, The Waves. Osäkerhet ersätts successivt av en slags visshet, när hon står inför olika vägskäl, hur hon ska skriva - fullt medveten om sin unika position, att hon håller på med något vägröjande, att hon inte har någon jämlike, inte ens (allra minst) Joyce - möjligen Proust ... Hon ser inte stigen, vet bara att hon måste skapa den på egen hand. Hon satte ett högst bokstavligt likhetstecken mellan att skriva och att leva.

Det här visar sig i hennes självständighet, att hon vet att hon har rätt också. Hon markerar sitt revir som författare - där finns rivaler, men hon drömmer aldrig om att bli mer än måttligt framgångsrik i det kortare, dödliga perspektivet. Liksom alla riktiga författare skriver hon för evigheten: för den framtida läsaren, för dig och mig, vi som lever nu, och har ynnesten att läsa de här oskattbara böckerna.

Ett gammalt skämt som jag läste i en tidskrift som handlade om cultural studies, när jag pluggade i Umeå - två masochister träffas på en bar, och den ene frågar den andre vem han helst av allt skulle bli piskad av, om han fick välja bland alla människor som har levt: - Well, Virginia Woolf springs to mind! Men det här är fördomar, villfarelser, för det är bara en ytlig stränghet - som läsare är hon upprepade gånger snäll och generös, rättvis, och den visas i diskreta kommentarer som dessa: "Why all this criticism of other people? Why not some system that includes the good? What a discovery that would be - a system that did not shut out." Hela hennes estetik handlar om att läsa på riktigt, för att förstå, och det är en säregen och svår värme som hon alstrar, men den är fantastiskt berikande. Det tog mig många år att klara mig igenom aversion - ambivalens - men jag fortsatte: (som om) jag visste vilken belöning som väntade. 

And yet the only exciting life is the imaginary one.