bernur

”Life is nothing much to lose”, sjunger Morrissey på sin kommande skiva ”Years of Refusal”, i låten ”Mama Lay Softly on the Riverbed”, en av ytterst många på skivan som handlar om döden och den som mest explicit behandlar självmordet, ett tema som Morrissey långt ifrån är ensam om att återvända till i sin konst. Nr 96-97 av tidskriften Hjärnstorm handlar om självmordet, men kanske mer som koncept eller idé än som tematik hos olika typer av konstnärliga uttryck: exempelvis exemplifierat hos konstnären Bas Jan Ader som med stor sannolikhet iscensatte sitt eget självmord som del i sin konstnärliga utövning. Givetvis finns Sylvia Plaths mest förebådande dikt ”Lady Lazarus” med i temanumret, men helt kort, som avslutande resonemang i Joakim Löfs text om Freuds dödsdrift: desto mer intryck gör Christine Östlings längre historiska utredning av hur floden Thames har fungerat som mål för åtskilliga (miss?)lyckade självmordsförsök (med en vacker Whistlermålning som illustration, dessutom). Och ännu mer Stefan Gurts mycket personliga berättelse om en vän som begick självmord, under omständigheter som vi alla i efterhand känner igen som lika ofrånkomliga som oförutsägbara, och chockerande i sin brist på logik - samtidigt som det finns något osvikligt, obönhörligt i hela Gurts berättelse. Välskriven och informativ är också Steven Dixons essä om goth-folket – ja, rentav upplysande, om än dess titel är ”Mörker och död”.

De täcker himlen:

svarta fåglars överflöd -

täcker med tecken.

Och nu raskar förlaget Bonniers på med nyöversättningar och återutgivningar av några av Némirovskys romaner. Blodets hetta, vilket är årets bok, tillhör dock de outgivna alstren, då den också återfanns i den där skattkistan som låg i karantän från 1942 fram till den sensationella upptäckten i början av 00-talet. Dagmar Olsson har haft vänligheten att översätta. Det här är en författare som ofta jämförs med Tjechov, men det är giltigt endast om man ger den ryske föregångaren någon slags monopol på vemodsstämda stämningsbilder, i novellistisk form.

Romanens handling utgår ifrån den åldrade Silvio (Sylvestre), som saktmodigt kommenterar berättelsen om den unga Colette, vars giftermål med Jean får en ond och bråd utgång, och därmed avtäcks successivt de hemliga krafter som legat bakom hans dödsfall. Némirovsky arbetar konsekvent med samma teknik som de senare amerikanska noir-författarna: det är med en hårdhänt och osentimental blick hon genomlyser tillvaron, och skriver en melodram om känslornas nivellering.

Némirosky föregriper också den palimpsest-teori som litteraturvetarna Gilbert och Gubar kom på långt senare: antikens författare skrev djärva texter som medeltidens munkar bearbetade och förskönade genom att skriva räddhågat om helgon som kunde vara provocerande i sin godhet ("omgivet av naiva färgbilder", tillägger Némirovsky lite hätskt). Men Némirovsky behöver ingen sådan metod själv: hennes känslor ligger alltid i öppen dager - hennes skrivande befinner sig på ytan, hon skriver ut känslorna.

Givetvis handlar det om kärleken, det enda tema som det är värt att hysa några känslor för, det som Némirovsky kallar för "denna häftiga brasa av drömmar", med hennes passion för att hamna i elden i sitt bildspråk. I den här korta romanen återfinns också dragningen mot det svarta(ste) av vatten, dödsflodens drunkningsdöd, med ett sublimt vatten lika lockande som det är skrämmande.

I ett efterord visar herrarna Philipponnat och Lienhardt hur Némirovsky under hela sin trettiotalsproduktion konsekvent använder blodmetaforer. Mest imponeras jag av hennes iakttagelseförmåga - hur hon ser bortom ytan på folk: att se är att genomskåda, lyder hennes formel, och hon har en skarp blick för mänskliga tillkortakommanden. Stilen är påtagligt närvarande. Det är skarpt utmejslat, och musikaliskt, med de melankoliska kadenserna som rör sig obönhörligt och sorgset med en långsam värdighet som aldrig viker från allvaret; här är en författare som inte har tid för ironier eller distansering, utan hon skriver i eller med total identifikation med och lojalitet mot sina figurer, och deras trasiga känslor: "Ingen förtjänar att beundras så hängivet. Precis som ingen förtjänar att föraktas med alltför mycket ömhet", låter hon Silvio säga.

Men eld och blod, således: Blodets hetta. Hela romanen är en förlängd metafor. Romanen är en brand, och det är en text som mycket skickligt gestaltar en människa som brinner, en författare som genomfars av eldens ilningar: "så rör sig en kvinna som aldrig förirrat sig ut på den dåliga vägen, som aldrig andfådd har sprungit till ett kärleksmöte, som aldrig har tappat modet och hejdat sig, nertyngd av en syndig hemlighet ..."

Personalinformation

alla mikrofonens nej

studsar över suckarna

ingen som ömkar dig

bara språkuppfuckarna

i vårt nedkylda rum

där ord lägger sig och dör

kollektivt passiv och stum

tystnadens samlade kör

varje ord som yttras bär

på sin mörkare motsats

filmen som spelas in här

där reaktionen tar sats

filmen om depression

jag säger till vårt försvar

går vi in i regression

där är någon som nickar

(till)

vi är unter den linden

misstrogna fönster glor

på andra sidan grinden

en hopföst samling kor

från skolans alla hagar

alla fyra väderstreck

längre än vi behagar

sitter vi i namnlös skräck

i vår pb-aktuellt

snart bara ett minne blott

läste vi lojalt och snällt

om vår tilldelade lott

kallelsen i vår tidning

auktoritetens makt

och vi fick en uppvisning

i hejdlöst lärarförakt

28/1 2009, kl 15:30-17:00

Eldsdroppar silas

i saliv: blodläpparna

kniper om faran.

En grå dag: stum, tom.

Himlen skriver oläsligt.

Färgprakt ur Intet.

På en lektion diskuterade vi underbarn, på grund av ordet 'prodigy', och då yttrades åsikten om att vara "ordinary", att man vill vara "special", vilket fick mig att tänka på "Creep"-låten av Radiohead, som Timo Räisänen gjorde en så sagolikt vacker version av, och då sa jag det: "Special, yes, like in the song, 'Creep'", men det var ingen som fattade vad jag menade, och jag kände mig bara gammal. Därför denna nästan lika gamla låt, The Auteurs "Lenny Valentino", som är nästan lika bra som "Creep": lektionen bara fortsätter - - -

La Pia de´ Tolommei, Dante Gabriel Rossetti 

Siena mi fe', disfecemi Maremma
 
språket sår splitter 
minnet är det enda jag hade
 
tiden skrattar åt längtan
breven bönfaller hemåtriktningen
 
     kroppen - - - 
 
allt är här hos mig
ingenting fattas: det är belastat
 
cirkeln utan öppning
endast ensam: hopplöshetsleende
 
     hemligheten - - -  
 
en rörelse mot aldrig
kråkornas nej skrivs in i fångdräkten 
 
tidens alltid
kastar ljus över språkets sår

Roger Frys målning av Virginia Woolf från 1917

My brain is like a scale: one grain pulls it down. Yesterday it balanced: today dips.

Förra årets bästa översatta dagbok måste ha varit Virginia Woolfs Ögonblick av frihet, det urval ur den fem volymer långa kompletta dagbok hon förde mellan 1915 och 1941: en ännu kortare urvalsvolym är den engelska A Writer´s Diary, med koncentration på hennes diskussioner av sitt eget skrivande liksom några exempel på hennes förbluffande skicklighet som läsare, en bok som maken Leonard Woolf lät utge 1953, och som jag nu har läst, i väntan på att jag ska börja intressera mig för fiktion.

Ett lite otäckt citat från den likaledes självmördade Sylvia Plath har förlaget valt som uppmuntran, när det egentligen borde vara djupt avskräckande: "I get courage by reading Virginia Woolf´s A Writer´s Diary". Men allra mest säljande är väl Virginia Woolfs ansikte i profil, för den här utgåvan väljer det gamla vanliga porträttet från 1902, långt innan hon blev författaren: men det är ett oändligt fascinerande ansikte - där hela essensen i hennes personlighet ligger samlad.   

Och hon är en människa som kliver ut och in ur både lycka och olycka, låter de små glädjeämnena växla med de mörka bekymren, med självmordet som den förutsägbara slutpunkten; ett drygt halvår innan hon dränker sig skriver hon lakoniskt: "All writers are unhappy [...] The wordless are the happy".  

I förordet skriver Leonard att han tycker att The Waves är "a great work of art, far and away the greatest of her books", och jag håller med till fullo. Det borde vara en obligatorisk bok, oändligt viktigare än alla hennes dagböcker, än alla böcker om Virginia Woolf och om Bloomsbury och om Bloomsbury-människorna: The Waves är the great British novel, en roman i en genre som inte ens existerar. Det är också en hämnd - en reaktion mot förbudet att skriva poesi: därför skriver hon en lyrisk roman.

Enligt Einar Økland skriver man lika bra som man läser, och i Virginia Woolfs fall är det en sanning driven till sin yttersta spets: hon är generös med sin läsning - exempelvis kan hon berätta hur mycket hon ogillar en bok, för att i nästa mening urskulda sig med att det troligen bara är ett första intryck, inte helt pålitligt, och att hon borde ge boken en ny chans, en omläsning. Lika mycket som eller om inte mer än en författares dagbok är det en läsares dagbok.

En viktig fråga som hon ställer sig när hon börjar publicera egna romaner, är om en författare verkligen tjänar på att läsa recensioner: om andras omdömen kan hjälpa, eller enbart påverka i en negativ riktning. Hon följer ohjälpligt hur hennes böcker tas emot, bevakar ängsligt vad de stora tidningarna säger, och beklagar sig över läsarbrev, som inte har något vettigt att komma med. Levde hon nu skulle hon givetvis googla sig själv: "It is presumably a bad thing to look through articles, reviews, etc. to find one´s own name. Yet I often do." Det är svårt att ta miste på den uppriktiga glädje hon ändå värdesätter i de riktiga kollegernas omdömen, som när E.M. Forster blir helt hänförd av The Waves, (er)känner sig ha varit i kontakt med en klassisk bok efter att ha läst den. Typiskt nog sammansvärjer hon sig med pessimismen och litar mer på de negativa omdömena än de positiva, och det går också att följa hur hon blir allt mer beroende av mottagandet när hon mot krönet av sin bana skriver några mattare böcker, så som The Years, och hon där desperat suger i sig berömmets sötma som publiceras simultant med några hårdare omdömen.

Men mest fascinerande är det att följa hur hennes säregna vision mejslas fram, när man så här på nära håll får följa hur de viktiga romanerna kommer som på ett pärlband: Jacob´s Room, Mrs. Dalloway, To the Lighthouse, Orlando, The Waves. Osäkerhet ersätts successivt av en slags visshet, när hon står inför olika vägskäl, hur hon ska skriva - fullt medveten om sin unika position, att hon håller på med något vägröjande, att hon inte har någon jämlike, inte ens (allra minst) Joyce - möjligen Proust ... Hon ser inte stigen, vet bara att hon måste skapa den på egen hand. Hon satte ett högst bokstavligt likhetstecken mellan att skriva och att leva.

Det här visar sig i hennes självständighet, att hon vet att hon har rätt också. Hon markerar sitt revir som författare - där finns rivaler, men hon drömmer aldrig om att bli mer än måttligt framgångsrik i det kortare, dödliga perspektivet. Liksom alla riktiga författare skriver hon för evigheten: för den framtida läsaren, för dig och mig, vi som lever nu, och har ynnesten att läsa de här oskattbara böckerna.

Ett gammalt skämt som jag läste i en tidskrift som handlade om cultural studies, när jag pluggade i Umeå - två masochister träffas på en bar, och den ene frågar den andre vem han helst av allt skulle bli piskad av, om han fick välja bland alla människor som har levt: - Well, Virginia Woolf springs to mind! Men det här är fördomar, villfarelser, för det är bara en ytlig stränghet - som läsare är hon upprepade gånger snäll och generös, rättvis, och den visas i diskreta kommentarer som dessa: "Why all this criticism of other people? Why not some system that includes the good? What a discovery that would be - a system that did not shut out." Hela hennes estetik handlar om att läsa på riktigt, för att förstå, och det är en säregen och svår värme som hon alstrar, men den är fantastiskt berikande. Det tog mig många år att klara mig igenom aversion - ambivalens - men jag fortsatte: (som om) jag visste vilken belöning som väntade. 

And yet the only exciting life is the imaginary one.

Kennedys illustrationer är mer än halva behållningen. Virginia Woolfs berömda ansikte - så lättfångat på otaliga fotografier, som så detaljerat återger varje nyans av nervositeten i personlighetsdragen - finns här briljant nedkastat i ögonblicksbilder. Enligt egen utsago blev Kennedy så förtjust i Leonard Woolfs handstil, som han uppfattade som darrig och stadig i lika hög grad, att han ville imitera den, och ja - det finns i teckningarna en klar föreställning om hur det instabila och det precisa går hand i hand. Det finns en fin känsla i de här teckningarna för hur stökigt det måste ha varit i förlagshuset, och hur den sjavigt klädda Virginia Woolf rör sig där lite halvt osaligt, halvt disträ, nästan jämt med en skrivmaskin i knäet.    

Som berättelse betraktad innehåller memoarerna några exempel på typiskt brittisk understatementhumor, liksom en del blygsam självironi. Kennedy kallar författaren för Mrs W., och ger undantagsvis prov på fin karakteristik: "en vacker förtrollad docka, mycket dyrbar men tämligen svårhanterlig. Kanske saknar hon liksom dockan en själ. Men när hon känner för det får hon fantastiska infall och vi slår alla knut på oss själva eller misstycker."

Risken med böcker som dessa är kanske att vi på svenska på senare år fått se fler böcker om Virginia Woolf och hennes krets än böcker av henne - vi saknar en ny och bra översättning av hennes bästa bok The Waves, till exempel - och det är bara att beklaga att alla nu håller på att skapa sig uppfattningar om henne utifrån allehanda sekundärkällorna, medan de primära källorna - hennes svindlande, otäckt genialiska böcker, förblir olästa. Så med viss ambivalens läser jag Kennedys bok, och upptäcker att den inte direkt tillför något vettigt eller revolutionerande.

Det finns en utbredd kritik mot 00-talets författare att de är narcissistiska och självupptagna, talanglösa klåpare utan fantasi och i avsaknad av förmåga att skildra något annat än sina egna torftiga liv eller på sin höjd förhållandet till sin alkoholiserade far. Ja, men vad är då nytt under den ordspråkliga solen? Det finns gott om författare som historiskt sett begagnat sitt eget jag som arbetsmaterial, och Arne Melberg visar i sin senaste bok Självskrivet. Om självframställning i litteraturen, att han har ett gediget urval att luta sig mot; ja, sannerligen om inte hans grupp bildar en utsökt skara med åtskilliga personliga favoriter, såsom Gombrovicz, Nabokov, Proust, Kafka, Bernhard ... (Är det njuggt att sakna Borges? Hans självframställning vore också värd en liten studie - typ en sida.)

Och mig gör det inget om fler vänder den traditionella romanen ryggen, så länge de skriver lika bra böcker som exempelvis Per Hagmans Att komma hem ska vara en schlager, som också den blir föremål för granskning. Melberg, verksam sedan en tid vid Oslo universitet, skrev på 90-talet några fantastiska böcker om Rilke och Hölderlin, och det är fortfarande något av en fröjd att läsa hans eleganta prosa, makligt nedtecknad men alltid med distinkt auktoritet och en väl avvägd balans mellan lätthet och tyngd i formuleringarna. Det är kort sagt stiligt - skrivet med stil.

Även en extremt traditionell författare som Carl-Johan Vallgren, som gör allt och mer därtill för att gå fiktionens ärenden, måste spela spelet "författaren som varumärke", så där som de bespottade självframställarna gärna blir beskrivna. Att skriva (om) sig själv är minst sagt ett vanskligt företag, tycks Melberg anse. Men lockelsen är förståelig, för här får författaren den där suveräna makten över berättelsen, tillåts domdera över det skedda, och dompterar biograferna och litteraturkritikerna (likmaskarna, med Frieda Hughes ord, när hon i dikten "Readers" beskrev alla som profiterat på hennes mor, Sylvia Plath), slår dem på klåfingrarna.

Efter några teoretiska exkurser, med Paul de Mans vägran att acceptera dikotomin mellan författare och betraktare (ja, det borde vid det här laget vara en truism att vissa författare låter sitt jag balansera mellan dessa skenbara oförenligheter) som introduktion, leder Melberg oss in i Montaignes inbjudande värld, som uppvaktar den dubbelhet eller snarare dubblering varje författare ställs inför: samtidigt som du skriver dig själv, betraktar du dig själv i färd att skriva dig själv. Svindlande? Bara för den som inte vill förstå formeln "jag är två" (något som ser ut som en paradox, men inte är det), det som borde vara allas upptäckt: samtidigt som det är en distansering från dig själv, innebär det en större närhet, en intimitet med ditt eget jag. Och redan Montaigne insåg att vi är med en berömd formulering "lappverk", kompilat av olika - ofta motsägelsefulla - beståndsdelar, som tillåter oss att vistas i olika ytterligheter, så pass att vi blir främlingar för oss själva.

Därav behovet av självframställningen, tycks Melberg mena att Montaigne med efterföljare menar: en utforskning, en prövning av det egna jaget - ett försök att ta reda på vem främlingen är. Men vi får inte glömma Nietzsches ord i Bortom gott och ont: "Att tala mycket om sig själv kan också vara ett sätt att dölja sig". 

Det finns gott om insikter, tänkbara paralleller, trovärdiga samband och förbindelser som upphäver tidslagarna - som när Melberg vill hävda att Strindberg med Den ockulta dagboken introducerar bloggen, att det bara är en tillfällighet att han är hundra år för tidigt ute. Melberg har också, utöver sin stilkänsla, en översikt som får hans resonemang att bottna i en hållbarhetens läsning, som är generös och i bästa mening kritisk: här saknas inte nyanserade uppfattningar när han plockar fram sina exempel - och dessa är ganska mångtaliga, som sagt.   

Att det skulle vara sant enbart för att det nu råkar vara författarens egna ord: nä, så naiva får vi inte vara som läsare. Snarare tvärtom: även författare som ägnar sig åt självframställning är i första hand lögnare. I sammanhanget kan man erinra sig den första i Svd:s serie understreckare om (icke-)läsning, Mikita Brottmans röriga åsikt att facklitteraturen ("om riktiga människor med verkliga, oftast tragiska, levnadsöden") säger oss mer om livet än skönlitteraturen - ja, som Liza Marklunds Gömda då?

Melberg skriver om Nabokovs mytomspunna hat mot sömnen, men inte kan jag hålla med om att det enbart är en önskan (en önskedröm!) att vistas i tidlösheten som får honom att kämpa emot sömnen; nej, denna rädsla för sömnen är inte enbart kronofobiskt betingad, utan handlar minst lika mycket om Nabokovs lika legendariska och mytomspunna kontrollbehov - för i sömnen tappar han allt som utgör författaren V.N., och det är en rädsla som säger oss mycket om nivån på dess författare - fler borde ansluta sig till Nabokovs krig mot sömnen. Förvisso: han sökte också ett paradis utanför tiden, och med en av sina sista romaner, den nästan skräckinjagande lysande Ada or Ardor (ett ståtligare monument över litteraturen fick 1900-talet aldrig skåda), skänks huvudpersonerna ett paradis som för en gångs skull inte är förlorat, en tillåtelse att vistas i en sällhet som tiden inte rår på, och det är lite synd att Melberg inte utnyttjar den romanen i sin bok, för den är ju ett led i Nabokovs minnesprocess, och den är också en installation i hans självbiografiska skrifter.

Men jag klagar inte. Det här är en tankeväckande bok, som givetvis använder bloggen som sin avslutning på självframställningens historia. Nu publiceras bikten i realtid, något som skapar omedelbarhet. Bristen på redigering må göra att bloggen strikt talat inte är litteratur - men är den då icke-litteratur, kanske vän av ordning frågar? Spelar det någon roll? Även här sker ett urval (även om det kan betvivlas, med tanke på detta inslags längd, exempelvis), och vad minnet inte hinner äta upp kompenseras på något sätt av direktheten, som väl också den har sin charm. Jag menar nog att litteratur förutsätter mer av bearbetning och just redigering för att bloggen ska kvala in i den kategorin. Likheten är väl kontrollen: bloggaren bestämmer själv vad hon utelämnar.   

Det mest lockande
av förrådets alla ord,
snart färdigsagt. Nu?

Ett märkligt förbiseende innebar att bästa låten från Depeche Modes senaste skiva "Playing the Angel" aldrig blev singel, och dämed finns ingen vacker John Hillcoat- eller Anton Corbijn-video till "Damaged People". Dock denna fanvideo, med låten illustrerad av scener ur den ryska filmen Chucelo (Fågelskrämman), regisserad av Rolan Bykov, vilket nästan är gott nog.

En skitdag till arbetsdag som inleds i svinottan klockan fem, med att läsa elevuppsatser, och sedan blir det bara värre. I dagar och snart veckor har jag ägnat tid åt trilskande mikrofoner för att spela in examensuppgifter som ska skickas till externa bedömare, och i går lyckades jag och kollegan B hitta en duglig tingest till mikrofon, som jag testade i hemmets lugna vrå: utmärkt kvalitet (den tar vi, sa polisen). Men på skolan fungerar den inte: den spelar in brus, och lite svagt i bakgrunden kan man uppfatta våra provröster, lika avlägsna - för att inte säga desperata - som skeppsbrutna, när vi gång efter gång med olika inställningar försöker lösa den outsägligt grymma uppgiften. Hur är det möjligt att min gamla skräpdator kan prestera fin ljudkvalitet, medan skolans nyare datorer bara kan åstadkomma brus? De naturvetenskapliga lärarna mumlar om dåliga ljudkort, inställningar och reglage återigen (min kollega är ju proffsmusiker, det är klart att han inte missar sådant), men jag vet att svaret är något annat: det är en förbannelse, det är makterna - - - Alltså får vi spela in med de tradiga kassettbanden, och det är ett hårt nederlag - inte enklare heller, för dessa sataniska band skapar varje år oreda och stress och dåligt humör. Jag blir allt mer otålig, förbannad, vill göra något riktigt aggressivt (men det enda som kommer i min väg är en stackars klädgalge, vars bitar numera utan ceremonier ligger begravda i en skamlös papperskorg). Men B tar det med stoiskt jämnmod, visar inte med en min någon frustration, vilket på något sätt bara gör mig ännu mer upprörd. Det fula i kråksången är att det finns andra program på skolan, som har råd att lägga hundratusentals kronor på fin inspelningsutrustning för att spela in roliga fejkintervjuer och dylikt, medan vi får harva med urmodiga kassettbandspelare från 80-talet, och alltså datorer som inte klarar av att spela in de enklaste av ljudfiler ... Som grädde på moset berättar kollegan I att hans fru inte bara har fått biljetter till P J Harveys konsert på Nalen i maj, hon ska dessutom få träffa Polly: när jag inte kan dölja min monumentala avundsjuka säger han att man ska dela andras glädje - äh, jag är inte generös, jag är bara egoistisk. Hunnen allt längre i bittra tankar glor jag avogt åt mikrofonsladden, men den är smal som en lakritsrem och förmodligen oduglig att begagna som snara. Enda trösten är att det hade kunnat vara värre: i kväll är det Öppet hus på skolan, och jag anmälde mig inte som frivillig att representera mitt program, vilket skolledningen nog ska vara tacksam över; jag skulle inte kunna yttra ett enda positivt ord om den här skitskolan.

Natt: du väcker mig.
I otid, i vargtimme.
- Bli! Ditt enda ord.

Inuti är Cixous första roman, utkommen 1969: då hade hon debuterat som novellförfattare 1967 (då kan det konstateras att åtminstone en riktig författare föds 1967).  Jag har typiskt nog inte läst någon recension av boken: ett förbiseende som tarvar sin förklaring, om en ursäkt inte vore nog. Tills vidare nöjer jag mig (inte) med att konstatera att vi lever i Sverige, "detta avlånga ishjärta", som det heter i poesin. 

Hon skriver ett jag: ett jag skriver. Alla författares credo är - borde vara: jag skriver, alltså finns jag. Inuti är en språkroman, en bok utan genre, utan allt som du tror ska finnas i en roman: det är en monolog - samtidigt som Cixous skriver utsökt dialogiskt, polyfont, där hon med smidig lätthet leker ut sin livfullhet (lever ut sin lekfullhet), rör sig som befann hon sig i suverän okunnighet om gränsernas uppfordrande stränghet, och hon skriver in och ut ur olika stilar som om det vore möjligt, att hon testar för att se om det är möjligt, och att hon gör det möjligt, att det blir möjligt. Det är varken fiktion eller biografi, eller snarare både och i högre dos: en högre form av fiktion, högre form av biografi. Hon vägrar stanna.

En dotters besatthet av sin döde fader: det är den enda handlingen, och det är mer än den tillräckliga handlingen. En klagosång, där dottern vägrar acceptera döden. En förnekelsefas, ja - men också mer än detta: en sorgens umgänge med lekfullheten, ett skratt mitt i gråten, eller bara hur livet konverserar med döden, och får sista ordet.

Det är en undersökning. Vad finns inuti? Bland annat en skammens poetik:
"Skammen däremot, är min styrka; jag skulle till och med kunna säga att den är min mor; jag föds ur henne, jag skäms över henne, jag åtrår henne, jag är rädd för henne; jag skulle också kunna säga att hon är min älskade; sättet som hon är med mig på, sättet som jag är med henne på, jag skulle kunna säga att vi är lika oskiljaktiga som pupillen från ögat och den vackra Isolde från Tristan. Hon är min öppning mot utanför, hon är mitt ljus och min dödsbringerska; jag går genom henne för att komma till mig själv. Jag har också henne att tacka för upptäckten av min kropp, en stegvis upplysning, jämsides med upptäckten av de sociala reglerna, de mosaiska tavlorna och min känsla för äganderätt. Skam för skam har jag blivit byggd."

Det är ett skrivande som gör dig (ut)matt(ad), ett skrivande som bemäktigar sig sin läsare, ett skrivande på blodigt allvar. Cixous text är en rusch, om man tänker sig romanen som litteraturens långdistanssträcka; hon skriver alltid som om hon befann sig på upploppet, i spurten. De platser som hon skriver om blir idéer i stället. Hon är i språkets klor: ständigt dess offer, likväl som dess gärningsman (-kvinna: om det kvinnliga skrivandet finns?).

En vanlig uppfattning är att Cixous är svår (omöjlig) att översätta - men det finns goda engelska översättningar, och det kan inte vara så illa att svenskan och hennes kuriösa franska inte kan samsas. Här gör Gordan och Munck ett tappert försök, och lyckas hitta vackra glosor åt Cixous lekfulla novationer (som "efterlängting", den vackraste nya glosan jag har sett på ett tag). Framför allt är Cixous text argumenterande: men den argumenterar på ett nyupptäckt sätt, där hon utnyttjar Emily Dickinson sneda tänkande - och som läsare är väl också det sneda läsandet den enda giltiga läsarten: Cixous har tillämpat något sådant i sina banbrytande läsningar av exempelvis Kafka och Lispector.

Cixous går rätt in i det egna språket, uppfinner det på vägen, fångar det i flykten. Det är ett tonfall, en rörelse in i språket, den innersta av de inre världarna. En uppmaning, att söka sig till det tillåtande levnadssättet, den leende livsformen - ett livsbejakande skriftligt liv: "Men jag hittade inte till vägrans väg; alla stigarnas steg mot det lila berget, och de doftade alla av oemotståndliga frestelser."

känn! känn mörker, känn vila -

känn mirakel -

känd igen, ska du aldrig bli -

inkognito -

känner du

igen mig?

vad finns

att känna?

ensamhet

känn dröm, känn fantasi -

vistas på platån -

låt lågspråket gå

månriktat vidare

om du säger: språk, då

säger jag: åh!

vem äger rätten

att vistas här

i detta glashus -

är du? vär(l)d?

"On this day, we gather because we have chosen hope over fear, unity of purpose over conflict and discord.

On this day, we come to proclaim an end to the petty grievances and false promises, the recriminations and worn-out dogmas that for far too long have strangled our politics."
Nog kan man tycka att han gapar över mycket, trots att han ger ett nog så beskedligt intryck - men det känns hoppingivande med en amerikansk president som yttrar sig så här:
"To the Muslim world, we seek a new way forward, based on mutual interest and mutual respect.

To those leaders around the globe who seek to sow conflict or blame their society's ills on the West, know that your people will judge you on what you can build, not what you destroy.

To those who cling to power through corruption and deceit and the silencing of dissent, know that you are on the wrong side of history, but that we will extend a hand if you are willing to unclench your fist."
Det går att se talet också.

Jag vill inte sticka under stol med att jag saknar begåvade, intelligenta, genomtänkta romaner skrivna av någorlunda yngre svenska författare: romaner som utmanar och går andra vägar än de redan genomtröskade, romaner som vägrar foga sig i mallarna och de förhärskande konventionerna. Helt enkelt någonting oförutsägbart, något som försöker skriva litteratur som om det vore det mest angelägna av allt - med mod, författare som gör anspråk och vågar anlägga en visionär diktion.

Anna Schulze debuterade med novellsamlingen Brist - som tyvärr gick mig förbi - och hennes debutroman Ge mig en människa ger mig radioprogrammet som säsongens första bok, och jag måste säga att jag är lika förbryllad som jag är fascinerad - full av (be)undran ... Men det är långt ifrån någon inbjudande prosa som Schulze levererar: snarare är hennes stil kantig, ogästvänlig, korthuggen, som om den helst ville bli lämnad i fred. Romanen är förtätad, atmosfärisk, där uttrycken laddas med innebörd.

Det är tre systrar, och berättarperspektivet växlar mellan dessa tre i olika grader av neuros, liksom tidsperspektivet återger en "doktorandsommar", då en forskare gästar deras hus - systrarna är då i åldrarna tolv till tjugoett - med anledning av att han skriver en avhandling om deras döde far, en relativt känd författare. Den äldsta systern förälskar sig i doktoranden. Och tjugo år senare är fadern fortfarande ett oläkt sår i systrarnas liv och deras inbördes förhållanden.

Det är också en roman där de stora gesterna på känt maner lyser med sin frånvaro. Inte mycket händer. Det mås lite allmänt dåligt lite hos var och en. Det kan vara lite svårt att hålla isär de tre relativt konturlösa systrarna, men successivt utkristalliseras Margaretas hotande depression, Hannas letande efter tillhörighet och Lauras aggressivitet: för mig blir Laura den mest intressanta - hon visar sig också vara den enda som stod fadern nära, trots att hon var yngst - och hon är även något av en författare in spe, då hon efter ett misslyckat möte med Hanna återger deras samtal, blir en författare, lite som sin egen boks författare? Laura är den mest konsekvent skildrade: men att hon i en återblick som ännu yngre än tolv går i sitt nattlinne och niger för månen blir en lite väl tydlig Bruno K. Öijer-allusion ("i ett annat sekel").

Förtvivlan ligger tätt under ytan. Bilden av författaren - den döde fadern förblir höljd i dunkel - är kanske något förenklad och schablonartad, men desto bättre har Schulze lyckats med systrarna, som också de är gåtfulla och dunkla - men de blir också några av de mest trovärdigt fångade persongestalterna som jag har läst i svensk prosa på ett bra tag. Detta, i kombination med de oväntade och oförutsägbara vägarna, imponerar mest.

En ganska rolig scen är när Laura ironiserar över somliga människors samtalsbeteenden: ni vet, människor som hela tiden berättar vad de har gjort - enligt Laura blir det att man "tvingas lyssna på människor som i princip läser högt ur sina egna filofaxer. Som om det vore god underhållning. Som om de verkligen tycker det. Att alla borde höra." Och så ger Kristoffer Flensmarck bara ett par månader efter Schulze ut boken Almanacka, med sin farmors (autentiska?) kalenderanteckningar: "10 hos Karin o Therese / Kul i/juli / 12 Hjärtat stannar? Buh /  17 Kul i juli /  20 Kul i juli / /Sill Potatis".

Men jag är ändå inte odelat positiv: det är en riktigt bra bok, visst - men jag blir inte helt omtumlad, genomskakad av den. Den har ett stillsamt tonfall, smyger sig på sin läsare diskret, utan de yviga åtbörderna. Det är bra - men är det bra nog?

Sveper som vinden,

vit och kall stavas längtan,

avlägsen - frusen.

Det ser ut som - det är - rena grekiskan - det är Sapfo. Magnus William-Olsson och Vasilis Papageorgiou översätter:
Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden

När för tio år sedan den gyllene boken med Sapfos Dikter och fragment utgavs var det en smärre chock att ta del av dessa finurliga konstfulla och makalösa rader - som att bevittna effekten av en orkan som blåste bort flera tusen år av damm och onödigheter. Och nästan allt är trasigt - söndertuggat av tidens klichétand. Men ändå - så tillräckliga orden står där! 

Framtiden tillhör henne. Sådant vet man bara: det är (mer än) en röst som yttrar sig - en ingivelse, en gudomlig insikt, viktigare än att få sötsaker från samtidens godtyckligtyckande krrritiker.

Hon vet inte hur hon ska göra, kluven är hennes håg. Hon förväntar sig inte att vidröra himlen. Hon ropar, hon ber, hon klagar - hon lever, hon är. Allt kan hon göra - och hon gör allt. Hon är i känslan. Hon skriver med nattens svarta sömn i ögonen - med sitt hjärtas oro. Fri från ondska. 

Över marken sprids

täta dödssnökristaller:

vitt på det vita.

Jag läser (återigen) dikter av Paul Celan. Det är ohyggligt bra. Ofantligt bra. Det är oslagbart.

Aus dem Dunkel

Krieger

stießen den Speer in den Mond.

Blute. Auch Mohn

blutet.

Und die Brücke, Schwester, zu dir, zerschlugen sie.

Nicht mehr

ist der Stunden Geflüster rings..

Nicht mehr

ist es dein treibender Zweig..

Spät

knie ich und ruf und zünd in die Spiegel das Traumbild.

Ur mörkret

Krigare

stötte spjutet i månen.

Blöd. Också vallmon

blöder.

Och bron, syster, slog de sönder, till dig.

Inte längre

är det timmarnas viskningar..

Inte längre

är det din drivande gren..

Sent

knäböjer och ropar jag och tänder drömbilden i speglarna.

Övers. Anders Olsson och Håkan Rehnberg (Lila luft, Norstedts, 1989)

Mars? Sa vi mars? Då kommer också Fever Rays efterlängtade skiva, alltså Karin Dreijers skiva, och det är perfekt vintermusik. MIn favoritlåt heter förstås "When I Grow Up" - ha, vilken underbar titel (as if!)! Vilken melodi! Och vilken text! Och vilka stora ögon du har! Och vilka stora tänder - - -

When I grow up, I want to live near the sea
Crab claws and bottles of rum
That's what I'll have staring at the seashell
Waiting for it to embrace me

En dikt av Jen Hadfield, som jag ser har vunnit det fina T.S. Eliot-priset i England - 15 000 pund, men framför allt den stora äran att ingå i samma sällskap som Seamus Heaney, Ted Hughes och Carol Ann Duffy.

Ladies and Gentlemen This Is a Horse as Magritte Might Paint Him

                              mid-air

                         horse never wake that stands in

Mina damer och herrar det här är en häst som Magritte kunde ha målat den

Betrakta den här percheronen i klimat-

styrd tygling, haltad fram för flykt

i skygglappar och betsel och så klart drogad

från det ihopskrynklade Jupiter-arslet

till de fläckade dominobricktänderna,

bördan av hans blod blott,

kläppen fångad i hans hjärnas klocka,

stödd av stål och luftens välvilja.

Mina damer och herrar - fyll era glas.

Låt mig utbringa en skål eller bön.

Låt hästen aldrig vakna

han som står i luften

                      hästen aldrig vakna han som står i

                           luften

                      häst vakna aldrig du som står i

                           luften

Övers. B.K. 12/1 08

Det här är en tidigare roman ur Imre Kertész produktion, en kortroman ursprungligen publicerad 1991, som Weyler nu ger ut i Ervin Rosenbergs översättning, som Den engelska flaggan. Det känns alltid som något av en belöning att läsa Kertész, en av 00-talets mest förtjänta nobelpristagare, och givetvis ska vi vara tacksamma att Weyler ger ut den här boken.

Men. Det är en kort bok, och det mesta känns som en uppenbar stilövning i Thomas Bernhard-skolan; dels på grund av den snåla styckeindelningen, och dels på grund av hur Kertész arbetar med omtagningar och fraser som varieras musikaliskt, men också i själva tonfallet, även om han aldrig tillåter sig att gå lika långt i pessimism som den legendariske österrikaren - tyvärr går Kertész humor inte heller lika långt, utan förhåller sig svalt, distanserat till sitt ämne. I sin suveräna roman Kaddish för ett ofött barn, originalutgåvan från året innan Den engelska flaggan, skriver Kertész också bernhardskt, men där långt mer övertygande - den korta boken förblir den stora läsupplevelsen när det gäller detta författarskap, långt mer fascinerande än den mer berömda Mannen utan öde.  

Överhuvudtaget blir själva ämnet föremål för en slags beröringsskräck. Romanen utger sig handla om den sovjetiska ockupationen av Ungern fram till studentrevolten i oktober 1956, men en lång prolog handlar om Wagner, eller snarare ängslan inför ämnet Wagner, och så först på bokens sista sidor passerar en bilkortege med den engelska flaggan, och så är boken slut. Det yttre märks knappt: här handlar det om den inre världen, om inre värden - om konsten, musiken, och läsningen.

En essäroman kan detta erinra om, med en diskussion om maktlösheten när andra definierar vad du är - en teoretisk text om hur sanningen ska återges, en bok om skrivandet av den här boken: ett enda ifrågasättande av litteraturen (fiktionen). Ja, vilket ärende ska litteraturen gå? För Imre Kertész är det självklart att litteraturen är ett vittnesbörd: "Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen". Det här blir en nyckelreplik för förståelsen av Kertész överhuvudtaget, en kärnfull sammanfattning av hans uppdrag, och också en slags förklaring till varför han lever, varför självmordet inte kan utgöra något alternativ i den här världen: "Att leva [...] är en tjänst man gör åt Gud".

Ja, det är en enkel - men också vacker - förklaring, och kanske det är allt som behövs, att sätta sig själv åt sidan, sluta vara så inbilsk och tro att man har rätten att vara i centrum, som det heter på vårt språk.

Så här ser den alltså ut - - -

          Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska

          kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro

          som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa i havet?

          Tid - du mörderska - vik ifrån mig!
Fast vad jag "egentligen" tänkte på var ett Tarkovskij-citat som jag hittade hos Therese Boman: "Jag tycker att ett av de sorgligaste fenomenen i vår tid är den totala förstörelsen av människans medvetenhet om vad det innebär att reflektera över begreppet skönhet". Vackert sagt.

I den här nya boken av journalisten Bill Bryson, På spaning efter Shakespeare, får vi veta att det årligen utges fyra tusen "seriösa nya arbeten" om William Shakespeare - det är något skrämmande över den summan: det är lätt att identifiera sig med det lilla barnet som blickar upp mot himlen en molnfri kväll och ser alla stjärnorna. Fyra tusen böcker, och jag läser på min höjd ett par av dem - ack!

Nu ska det sägas direkt att just den här boken inte tillhör de mest oumbärliga. Brysons uppgift har varit att gå till de direkta källorna, och dessa redovisas med den slags korrekthet fakta kräver. När han dristar sig till att ha åsikter om Shakespeare som författare håller han sig till säkra påståenden. Alla böcker om Shakespeare måste handla om författaren, eftersom människan Will(iam) förblir en gåta; hur mycket en detektiv som Bryson än spanar kan han mest hålla sig till periferin, och även om han lyckas återskapa en del av atmosfären från 1590-talets London, är Shakespeare mer av gäckande skugga än en gestalt i kött och blod.

För vi vet inte mycket om människan. Bara att han kan ha varit dyslektiker (han stavade sitt namn på olika sätt på samtliga av de sex bevarade namnteckningarna - något som visserligen inte säger någonting, då det finns åttio olika dokumenterade stavningar av hans efternamn, på de ortografiskt liberala 15- och 1600-talen ...), liksom att han kan ha varit bisexuell, kan ha varit en tjuv och bedragare, kan ha varit - ja, nästan vad som helst, för varje bok om honom består av 5 % fakta och 95 % gissningar, enligt en känd tes. Men Bryson vill hålla sig till fakta, och därför är hans bok mer av det långtråkiga slaget: han är samvetsgrann så det räcker och blir över, men jag önskar att han kunde uppbåda lite mer fantasi.

En fråga Bryson gärna kunde ha ställt är om mångsidigheten som pjäserna förevisar speglar mångsidigheten i hans person: är det (var det) möjligt att skriva på det här sättet om han inte var sådan som människa? Hur självbiografisk är Shakespeare som författare? Somliga läser honom så, drar slutsatser om hans person utifrån pjäserna - något som jag tycker är både befängt och högst tänkbart - kanske det enda tänkbara. Vad bygger på erfarenhet, och vad är projiceringar? Det är vanligt att läsa sonetterna som rolldikt, som att William inte finns där, bara Shakespeare - men varför skulle inte ord som är så laddade med innebörd kunna vara resultatet av utlevda och inte enbart drömda känslor? 

Först efter halva boken kommer så Bryson in på pjäserna, det som ändå måste vara själva kärnan i alla arbeten om Shakespeare. Men det visar sig snart att han inte har mycket av intresse att yttra om dessa enastående arbeten. Hans resonemang är naivt, okunnigt, fullt av plattityder, okritisk uppskattning parerad med genuint ointresse (eller intresse som inte lyckas spränga textytan: hela boken känns som ett typiskt beställningsjobb, där förlaget anlitat en populärvetenskaplig journalist, som garanterar en stor upplaga och översättning till ett så kuriöst språk som svenska, faktiskt).

Dock kan jag hålla med om att det inte är Shakespeares rika ordförråd (cirka 20 000 olika ord används i pjäserna) eller förmåga att skapa nya ord (cirka 2 000 nyskapade ord är en förbluffande siffra) som är den viktiga nyckeln till varför han fortfarande fascinerar språkligt, utan det är de där uttrycken som envetet biter sig fast, uttrycken från pjäserna, exempel som "milk of human kindness" eller "more sinned against than sinned", men jag önskar att Bryson hade gjort mer av ordlekarna, den där magiska egenskapen hos Shakespeare att vända på orden och vrida på uttrycken och ställa dem intill varandra så att nya innebörder avtäcks: det är där hans storhet som konstnär finns, i de där spontana ögonblicken då ord gifter sig med varandra ...

Bryson citerar också Stanley Wells berömda yttrande "att William Shakespeare födelse är dokumenterad på latin men att han dör på engelska" - alltså hade engelskan under hans liv erövrat latinet som officiellt språk i England, och det finns en nästan övertydlig symbolik i detta, liksom att han själv var högst delaktig, och fortfarande är det. Den här boken kan i vilket fall inte tillägga mycket i detta ärende.

Det värsta är ändå inte att Bryson ägnar ett helt avslutande kapitel åt de stolliga teorierna om vem som har skrivit Shakespeares verk, eftersom det ter sig så osannolikt att det är William Shakespeare (det hedrar Bryson att han kritiserar anti-Stratfordianerna, men varför ägna dessa stolligheter så mycket utrymme då?), utan det värsta är att han på sidan 168 skriver så här: "Hur många människor skulle i dag rösta för att nobelpriset i litteratur tilldelades Pearl Buck, Henrik Pontoppidan, Rudolf Eucken, Selma Lagerlöf eller en rad andra, vars berömmelse nätt och jämnt skulle vara fram till slutet av deras eget århundrade?" Selma Lagerlöf! Det är inte bara blasfemiskt, utan arrogant och ignorant.

Under en måne

som hade diat sig full

av skatornas lek -

Vad ser ett öga?
En blick som låser fast dig:
vad vet den - och du?

Gustavsberg är orten som har gett världen toalettstolar och rockbandet Noice, och den som vill kan göra sig lustig över vilken slags musik Noice stod för: sannerligen utgör de inte klenoden i den svenska rockhistorien. Jag tror att de dessutom är skyldiga till att en hel generation svenska glin stavade det engelska ordet för oväsen fel, för vad hjälpte det att engelskläraren rättade till 'noise' när vi hade sett hur det skulle stavas. 17 mars 1980 framträdde de i Måndagsbörsen på svt, och då började jag dyrka Noice, och det gjorde jag i flera veckor, men deras musik har fallit i obönhörlig glömska, och är så gott som utraderad ur vårt kollektiva medvetande.

I vanliga fall brukar en känd person anlita en spökskrivare, men i boken om Noice, Bedårande barn av sin tid, står författarnamnet David Bogerius, medan en brasklapp upplyser att boken har skrivits i samarbete med Peo Thyrén, primus motor för bandet, och en man som förstås tycker att det är orättvist hur negligerade Noice har blivit, eftersom de skapade stor musik - en åsikt som delas av några andra som kommer till tals här - och Thyrén har ägnat en stor del av de snart trettio åren som har gått åt att i intervjuer berätta för allt mer lomhörda öron bandets historia, och här gör han det alltså utkavlad till en behändig volym på dryga 300 sidor. Spökskrivaren, Bogerius, offentliggörs.

Det gjordes en omröstning i Expressen i början av 80-talet: Noice eller Gyllene Tider. Skillnaden med den famösa omröstningen som i Sverige gjordes på 50-talet, Tommy eller Elvis, var att det på 80-talet blev en rättvis vinnare (i Sverige sågs Tommy Steele som en större artist än Elvis Presley), för med knapp marginal vann Gyllene Tider, och säga vad man vill om deras musik, den har fortsatt attrahera, medan Noice alltså reducerats till en fotnot i Halmstadsbandets saga.

Sagan om Noice fick inget lyckligt slut: två av medlemmarna skulle dö i sviterna av långvarigt drogmissbruk, inom ett knappt år på 00-talet, och att läsa berättelsen är som att ta del av en lite väl osannolik roman, där de slår igenom medan sångaren går i högstadiet (en rolig beskrivning av vad som finns i deras loge: kajalpennor, Novalucol och Hasse Carlssons mattebok för högstadiet). Att det inte blivit filmatisering, med Johan Palm i huvudrollen som sångaren, är fullkomligt obegripligt ... (Om någon potentiell regissör läser detta: varför inte göra det som en stumfilm då?)

Några roliga anekdoter, som att trummisen Robert Klasen inte vågade färga håret till skivomslaget till första LP:n "Tonårsdrömmar" av rädsla för sin pappa, blandas med den typiska upp- och nedgångshistorien, och dess förutsägbara inslag av interna meningsskiljaktigheter och byte av bandmedlemmar. Roligast av allt är alla faksimiler som finns med, som visar ett band som var lika charmfullt oskuldsfulla som de var drivna mot framgången: när de svarar på läsarfrågor i en kvällstidning sommaren 1980, och på frågan om de sminkar sig privat också - "Bara när vi mönstrar till militärtjänstgöring" och vilket rakvatten de använder - "Vi behöver inte raka oss än", och visst - sångaren hade inte fyllt sjutton år när han gjorde sin sista spelning med bandet.  

Tyvärr är boken skrivit på ett bedrövligt språk - så pass dåligt faktiskt att man nästan ler lite hånfullt när en passus kritiserar nivån på bandets sångtexter: där kastas tegelstenar i glashus, minsann! Lyckligtvis består hans insats mest i att återge in verbatim olika medskyldigas berättelser, och även om deras muntliga språk lämnar en del i övrigt att önska är det inte riktigt lika dåligt som hans skriftliga språk.

Processen

1. du är inte tillräckligt (o)lycklig

2. du har (inte) haft (tillräckligt) onda avsikter

vart du än går - du går inte

                      det är en våldsam längtan

efter åh!

vad består din rädsla av - dina bokstäver

vems ansikte är nu utbytbart och falskt

inte längre ditt

ansikte bryter ut     byter ut

det glider på spegeln

                      det är en farlig längtan

det här är salighetens tårar

och du har ingen själ

bara trådar som läggs ned

en krans av lögner

det är en (t)röst i ditt huvud

hur vet du?     det är nu eller nu!  

                      det är en otäck längtan

en sömn i drömmen, den letar efter dig

en värk som söker dig     en värk

som kallar sig Löftet

verkligheten, den enda riktiga

finns utanför de sönderstirrade fönstren

tiden försvann i kalendern

8 I ∞

Decemberistssångaren Colin Meloy gör en underbar version av "We Both Go Down Together", en av deras bästa låtar, i en hiss, lämpligt nog ...

Mina barn såg Poltergeist, för jag tyckte det var på tiden att introducera dem i något skräckaktigt, och det kändes lite väl farligt att börja med The Shining eller Alien (eller Motorsågsmassakern, en annan av Tobe Hoopers filmer), och jag var väl inte så naiv att jag trodde att de skulle bli skrämda, men inte heller förberedd på att de skulle bli så fruktansvärt uttråkade av det långsamma tempot, eller den låga dödsfallsstatistiken. (Tänk på mig då, ville jag säga när de suckstönade sig genom filmen, jag har sett den förut!). Men det enda som gjorde dem rädda, och då menar jag utflippat rädda, så rädda att de skrek rakt ut i luften, var när eftertexterna började rulla, och jag sa: - Nästa vecka ser vi Poltergeist II!

Ofta hör man det pratas om hur onyttig poesin är, att den måste marknadsanpassa sig - och kanske är det något sådant vi skådar, när så många nya diktsamlingar under 2008 var tjocka som - typ deckare, och det ligger säkerligen något strategiskt bakom, för det fattar till och med jag att med ett pris på 200 kronor för en bok på 40 sidor blir varje ord (ja, varje fonem) kostbart. Jag tror dock att enda sättet för poeterna att nå större publik är att förlagen slutar envisas med att trycka ord som "dikter" eller "lyrik", så som Norstedts gör i sina konsekvent formgivna diktsamlingar (något de har gjort sedan mitten av 90-talet, varför deras lyrikböcker ter sig smått anakronistiska numera), av vilka jag har läst Fredrik Nybergs lite kufiska Nio, nine, neun, neuf.

Men lyrik ska också vara lite kufisk, lite vid sidan av. Och jag uppskattar hur Nyberg bänglar till språket, vägrar göra det lätt för sig själv lika lite som för läsaren. Här finns inga utsträckta händer, inga insmickrande fraser. Däremot en ganska uppfordrande civilisationskritik, som inte drar sig för att vara rättfram, kalla saker för sina rätta namn, utan att ta omvägen över metaforernas förrädiska lockelse.

Ordet 'bokstäver' har nio bokstäver, vet Nyberg att meddela. (Jag tänker i sammanhanget på Sylvia Plaths dikt "Metaphors", också det ett ord på nio bokstäver, och en dikt på nio rader.) Och september är den nionde månaden - men varför han ersätter Eliots april och kallar just augusti för den grymmaste av månader är en olöslig fråga. Ja, och 'i' är bokstav nio i alfabetet.

(På tal om det: om man ger varje bokstav i vårt alfabet en siffra, och räknar efter kabbalans mönster, där varje människas namn blir en siffra, borde Fredrik Nyberg förstås få siffran nio? Men nä, för av Fredrik får jag siffran 71, och av Nyberg likaså 71, och 1+4+2 ger bara sju som slutsiffra. Själv får jag inte mer än två som siffra. Däremot vet jag en annan poet, som har skrivit samlingen 9 brott, vars siffra faktiskt blir - nio!)

Nyberg samlar sina dikter i nio avdelningar med nio dikter vardera, med ett appendix (därmed får han 90 dikter inalles). Somt är onödigt svårt, som när han i en av sviterna plockar ut ett par bokstäver i varje rad, för att placera dem på nästa sida - resultatet är bara nio jobbiga dikter, där poängen går förlorad, för mig. Men övrigt i boken imponerar mer på mig, och jag tycker att han överlag arbetar musikaliskt, med textrader som fungerar som loopar, som blir en slags gengångare i texten, när han låter dem återvända. "Nu är mitt hjärta fullt", skriver han mot slutet - en nästan för uppenbar Morrissey-referens, visserligen, men ändå!     

Nu vet inte jag hur många läsare den här ganska roliga boken får - en bråkdel av vad den förtjänar. Förlagen ger nästan uteslutande sina romaner stor uppmärksamhet, och även flotta presentationer på böckernas baksidor, med ambitiöst skrivna texter som diskuterar innehållet. Inte vet jag varför sådant saknas på diktsamlingarna: det är något både fattigt och futtigt över utgåvorna.

när du har gått / går jag runt i cirkel / träffar jag min egen utgångspunkt / där jag borde ha förblivit

I Kalle Anka brukade ibland Joakim von Anka traska runt runt i sitt arbetsrum tills det blev djupa fåror i golvet - något liknande tänker jag på när jag nu läser Christine Falkenlands sjunde roman Vinterträdgården: här har vi en författare som gått varv efter varv i en väldigt snäv omkrets, och nu tycker jag mig kunna skönja bara hennes överkropp.  

Hos Falkenland är det alltid vinter. Klichéerna är alltid inom räckhåll, och det är verkligen en grannlaga uppgift att undvika dem. Barnskötaren Laura är fyrtio år gammal, och liksom alla hjältar och hjältinnor i sagor är hon singel - tills hon träffar Shazrad, mamman till ett av barnen på förskolan. En kvinna möter en kvinna, och så inleds den förbjudna kärleksrelationen. Givetvis är Shazrad gift med en riktig träbock till man också, så att vi inte tycka att de gör allt för mycket fel.    

Som vanligt låter hon sin protagonist ha författarambitioner, och här får vi följa Laura på skrivarskola, och ta del av hennes dikter - det rika urvalet kan inte direkt göra anspråk på att tillhöra Falkenlands yppersta poesi. Men allra mest är Laura en enda neuros - också det känns igen från Falkenlands tidigare romaner, minst sagt - en klar KBT-aspirant, med självföraktet och bitterheten som trogna vapendragare, och med ett tydligt faderskomplex: fadern som strängt vakande argusöga - hon bor rentav i källaren i faderns hus, med honom på övervåningen, där hans enda uppgift verkar vara att skriva insändare om särskrivningens utbredning. Hon är en storältare, som bearbetar sina barndomsupplevelser, och Falkenland gör stor sak av att försöka förklara henne, med hjälp av förnumstiga kommentarer och pedagogiska förtydliganden. Här ligger också romanens stora problem: att författaren förklarar i stället för att visa, gestalta.

Men det är också svårt att ta till sig en kärleksberättelse som reduceras till schabloner, där den iranska kvinnan blir orientaliserad ("din gasellmilda skönhet [...] hennes tusenåriga silkesfingrar [...] Smakar alla andra flickor så sött och gott som hon?"). Som enkel förklaring till varför Laura faller för henne får vi erbjudandet att hon utgör ett moderssubstitut: liksom så många andra tidigare Falkenland-protagonister är Lauras moder död i bröstcancer.    

Allt uppställt efter psykologins formel 1A, alltså. Allt lika förutsägbart. Även kärlekshistorien, det som alltså ska vända upp och ned på hennes tillvaro, sker inom ramen för berättelsen, tillåts aldrig få marken att gunga på riktigt - en passion styrd av behärskning, stilisering, med noll trovärdighet. Medan hon i sina tidigaste romaner, och framför allt i Öde, var utlämnad åt en berättelse som tvingade sig fram och bara måste bli skriven, känns det här lika påklistrat meningslöst som alla de olika skrivuppgifterna som Laura utsätts för i sin skrivarskola ...

i Brajĉinodalens middagshede luft,

op fra den underjordisk bitre hule,

som bjergbuskadset dækker med sin duft.

Som blåfugl, admiral og sørgekåbe,

som påfugløje flagrer de omkring

og foregøgler universets tåbe

et liv der ikke dør som ingenting.

Hvem er det der fortryller detta møde

med strejf af sjælefred og søde løgne

og sommersyner af forsvundne døde?

Mit øresvare med sin døve ringen:

Det er døden som med egne øjne

ser dig an fra sommerfuglevingen.

Jag läser Lord Byrons dikt "The Giaour", och hittar i bokhyllan också en gammal svensk översättning, "Giaurn".

The Mind, that broods o'er guilty woes,

     Is like the Scorpion girt by fire;

In circle narrowing as it glows,

The flames around their captive close,

Till inly search'd by thousand throes,

     And maddening in her ire,

One sad and sole relief she knows,

The sting she nourish'd for her foes,

Whose venom never yet was vain,

Gives but one pang and cures all pain,

And darts into her desperate brain:

So do the dark in soul expire,

Or live like Scorpion girt by fire;

So writhes the mind Remorse hath riven,

Unfit for earth, undoom'd for heaven,

Darkness above, despair beneath,

Around it flame, within it death!
 
En själ, där samvetsgrubbel bränner,
Den liknar skorpionen i
En låga, som allt närmre ränner,
Och aldrig släpper honom fri,
Hur djuret vrider sig och spänner
Och i sin våndas raseri
En enda gräslig utväg känner:
Den gadd han för sin ovän spart,
Vars gift är dödligt till sin art,
Ett botemedel ofelbart,
Och som han mitt i hjärnan ränner.
Så får en skuldbelastad själ
Dö eller våndas mellan lågor,
För jorden duglös, och likväl
Förskräckt för evighetens frågor -
Därovan natt, därunder nöd,
Därutom eld, därinne död!

Övers. C.V.A. Strandberg (1855)

Eden Lake: så vackert regissören James Watkins gullar med skräckgenrens konventioner i den här filmen, som alltid går flera steg längre åt andra håll än de renodlat äckliga nutida tortyrfilmerna - här skärs det mer effektfullt av klipparen (Jon Harris) än bland skådespelarna, som ändå skär så det räcker och blir över. Det är också vackert att se en film som vågar ha starka åsikter om och kritisera mentaliteten i samhället, vad konsekvenserna blir av politikernas rovdjursdrift. Precis så här uppgivet desillusionerade blir befolkningen, och det enda som kan rädda de rika är att bygga ännu högre stängsel - fort! Varför är ungdomarna i filmen så hatiska? Vilken fråga: för dem representerar ju det snygga paret allt som de föraktar; de är inkräktare på deras territorium. Ja, filmen har alla "logiska luckor" man kan tänka sig - och några till - åtskilligt att sucka över och himla med ögonen åt - men då ignorerar man atmosfären, att det inte är en realistisk film överhuvudtaget (hur kan film utge sig vara verklighet?), att allt är symboliskt, och att yuppieparet måste offras (tänk dig för nästa gång du kraschar ett party där de spelar vidrig Stock-Aitken-Waterman-musik: sådana människor måste du passa dig för). Det är aldrig realistiskt med gruppbeteende, tycker vi, för vi vill inte veta av det - vi vill tro att det finns någon som säger 'stopp!' - men vem är den där någon som gör det - var? Det finns bara en riktig elaking i gänget - de andra sveps med, av adrenalinet, av drogerna, av spriten, av hetsen, av missnöjet, av pessimismen, av att det inte finns något att hoppas på. Då kan man antingen skratta åt filmens bristande logik (ingen skulle väl vara så dum att hon gick in där ...), eller göra som jag gjorde: se filmens två avslutande tredjedelar med krampaktigt knutna nävar, nästan utan att våga andas för att allt är så otäckt - på riktigt, på en annan nivå än "realismens", och se något som för en gångs skull berör. 

- Ska vi snacka logik, eller vill du ha en glasbit uppkörd i halsen?