bernur

Det vore lätt att påstå att Antonys röst har blivit uttjatad efter att han gästat CocoRosie, Linda Thompson, Hercules and Love Affair, Marianne Faithfull, Björk,Marc Almond, etc etc, men när Antony and the Johnsons sent omsider följer upp den monumentala skivan "I am a bird now" med "The Crying Light" är det med en röst som jag ändå nästan är helt oförberedd inför: det låter bara fräscht, vackert, mäktigt, och som om världen slutar existera när han sjunger, som om (den djävla) tiden står still - - - Ja, man vill nästan citera Tarkovskij: "Jag tycker att ett av de sorgligaste fenomenen i vår tid är den totala förstörelsen av människans medvetenhet om vad det innebär att reflektera över begreppet skönhet" (tack Therese för citatet!). Det är musik som framförs i aversion mot allt vulgärt och fult och obscent. Kanske det är deras bästa skiva: det är i vilket fall tio favoritlåtar, tio låtar som alla är lika vackra, lika indränkta i en skönhet bortom den här äckliga världen som bara vräker ut zzzchlagerlåtar och skit. Texter som i förtvivlan vill kommunicera, som vill säga något om hur det är att (försöka) leva, när det finns så många krafter som vill sabotera och förstöra och bara döda oss och plundra oss på våra drömmar. (Men kan någon förklara varför han så ofta sjunger om ko[h]l?)