bernur

Death at one´s elbow - - -

"Life is nothing much to lose", sjunger Morrissey när han på sin nya skiva "Years of Refusal" återvänder till den självmordstematik han så emfatiskt i sin karriärs upptakt marinerade några av The Smiths sötaste singlar med ("Shakespeare´s Sister"), likväl som några av LP-utgåvornas dystraste stunder såg självmordet som en tröstande befriare ("I Know It´s Over"). Och just i "Mama Lay Softly on the Riverbed" blir självmordet något rituellt, något som skapar efterföljare, när Morrissey frambesvärjer en hord fans som skyndsamt vill imitera en kvinna som drivits till självmord: "we´re gonna run to you / we´re gonna come to you / we´re gonna lie down / beside you [...] we´re gonna join you".

Makabert - ja, men också en studie i empatisk känsloyttring, när sångjaget pedagogiskt frågar vad det var som blev den utlösande självmordsfaktorn: men Morrissey är lika psykopatisk som han är empatisk, och det råder ingen tvekan om att han har ett "I will slit their throats for you" i beredskap åt väninnans fiender. Denna aggressivitet yppar sig redan i första versen på skivans första låt, där han har ett lakoniskt svar till alla som tycker att han har tagit för god tid på sig att ordna upp sitt liv: "thank you, drop dead". Därmed visar han också eftertryckligt att det är döden som blir den nya skivans bärande tema, och även för en dödsfixerad artist som Morrissey, som sällan missar ett tillfälle att fotograferas vid kyrkogårdar ("A dreaded sunny day / so I meet you at the cemetry gates", som han sjöng på "The Queen Is Dead"-skivan), är det påfallande hur frekvent han sjunger om döden på nya skivan - kanske det endast är på "It´s Not Your Birthday Anymore" och singeln "I´m Throwing My Arms Around Paris" som han låter döden vila - å andra sidan handlar Paris-låten om hur endast sten och stål godtar hans kärlek, och Paris var staden som dödade prinsessan Diana, och det finns fog att misstänka att den här låten är ännu en installation i Morrisseys livslånga hatkärlek till henne, något som har exponerats i otaliga tillfälligheter genom åren - och nog är det signifikant att en låt om staden Paris inleds med det omisskännliga ljudet av en startande bilmotor (kännare låter meddela att det dessutom är en Mercedes-motor, bilen som mördade Diana 31 augusti 1997).  

Det finns alltså åtskilliga ytterligare exempel på en dödsbesatthet hos den åldrade sångaren (han fyller femtio år i maj, arme gosse). Han sjunger om helvetet i både "Black Cloud" och i den tiradrimmade "One Day Goodbye Will Be Farewell" ("when I die I want to go to hell"): i den förstnämnda sjunger han även att han skulle kunna kväva sig själv bara för att göra sig åtråvärd i en älskads ögon. Att helvetet skulle ta emot Morrissey är dock inte självklart, för som han sjöng i "Satan Rejected My Soul" finns det gränser för hur lågt till och med Djävulen kan sjunka ...

Att han håller på att skapa sitt eftermäle märks redan i den gamla singeln "All You Need Is Me", som också återfinns på den nya skivan, där han inte bara återanvänder den glamrock som kan hittas i några Smiths-låtar som "Sheila Take A Bow" och några tidiga sololåtar som "Glamorous Glue", utan även passar på att håna sina belackare, som prioriterar att klaga på honom när det finns förödelse i världen - och som sitt envoi väljer han ett profetiskt "you´re gonna miss me when I´m gone", ett uttalande som kan uppfattas både som ett löfte och ett hot.

I "That´s How People Grow Up", också en gammal singel som återupplivats på nya skivan, vädjar han kraftlöst: "let me live before I die", innan han börjar reflektera kring vad någon har sagt på sin dödsbädd. Och i "Sorry Doesn´t Help" väljer han att angripa någon som fallit i onåd, bland annat genom att placera en av språkets värre klichéer i dennes mun: "you say: / 'Oh, live and let live'". Men ordet 'sorry' har ingen makt, säger Morrissey, det kan varken föra dig tillbaka till tonåren (ack!) eller göra allt ont ogjort. På skivans avslutande låt "I´m Ok By Myself" blir celibatet hans livsval (hans sista ord), där han med förföljelsemanikerns logik tolkar det som att alla händer om hans midja bär på en kniv, liksom alla händer om hans axel håller en revolver. Om än i någon överförd mening, blir kontentan att mänsklig närvaro inte leder till något annat än död. 

Men det är i två låtar som han väljer att lämna det lite plojartade spåret, och skildrar två olika gripande människoöden. På skivans bästa låt, "When Last I Spoke To Carol", sjunger han uppriktigt ångerfullt om en kvinna, vars kärlek han inte kan besvara. I den sista versen tar han farväl - vi får veta att Carol är död ("black earth upon the casket fell"), något som han kommenterar med sardonisk pessimism: "she had faded to / something I always knew". Lika omtänksamt gripande textmässigt är "You Were Good In Your Time", där han också låter insikten inväntas till den sista versen. Först delger Morrissey några av sina mest känslomässigt blottade rader - "You  made me feel less alone / you made me feel not quite so / deformed, uninformed and hunchbacked" - och sedan, efter att föremålet för hans intresse ber om ursäkt för oförmågan att orka uthärda ("please understand, I must surrender"), kommer fyra rader som upplevs lika ofrånkomliga som de är oväntade:

                      Then you grip with your hand

                      now so small in mine

                      are you aware wherever you are

                      that you just have died?

"Years of Refusal" innebär ingen markant kursändring för Morrissey: han sjöng om döden också på förra skivan, "Ringleader of Tormentors" - låt oss inte glömma att dess första singel bar på titeln "You Have Killed Me" - men skillnaden är att den tidigare nästan konsekvent skämtsamma inställningen (galghumor, förvisso), har kanaliserats till de starka uttrycken i framför allt "When Last I Spoke To Carol" och "You Were Good In Your Time", där texterna är allvarsamt präglade, som om döden liksom i en Tranströmerdikt kommit för att ta mått på honom. Leken har blivit på riktigt, tycks Morrissey mena.