bernur

En man som heter Hasse Brontén ömkar över poliser, som minsann får stå ut med mycket i sin yrkesgärning, och kan behöva lätta på trycket, kan tänkas. Men inte är det unikt för just poliser att konfronteras med farligheter - det drabbar väl nästan alla som arbetar med människor - när jag jobbade inom psykvården kunde man bli bemött av ett hårt knytnävslag i ryggen, tack vare patientens röster som hade utpekat mig som den som hade sålt hans nycklar: och ja, värre saker kunde också hända och hände. Ja, och inom skolan finns det åtskilliga exempel på lärare som blivit kallade det ena och det andra, och rentav misshandlats och knivhuggits av elever. Brontén lyckas bagatellisera polisernas kränkande tillmälen när han påstår att de grundar sig i frustration snarare än rasism, och hans liknelse med föräldern (pappan!) som skäller ut sitt barn haltar betänkligt. För man kan inte säga vad som helst och tro att det går bra bara man ångrar sig. Det må så vara att just polismäns uttalanden granskas synnerligen hårt, när det säkert går att hitta liknande skändligheter inom både sjukvården och inom skolan (jag vet: jag hörde mer än tillräckligt när jag jobbade i sjukvården, och det finns lärare som säger saker om elever som jag önskar att jag inte hade hört - men polisen måste också granskas, och kanske just därför att de granskas borde de tänka på vad de säger. Och gör - - -