bernur

Do you know me like I know you?

The Doors ...

Jag läser en recension av en nyutgiven översättning av Jim Morrisons The American Night, som på svenska blir Den amerikanska natten: recensenten menar att det är svårt att översätta "rocklyrik" (jag föredrar ordet "sångtexter"), något som jag verkligen håller med om - de översättningar jag har läst av exempelvis Bob Dylan har inte varit bra. Med Morrison är det dessutom så att han är mycket bättre som författare av sångtexter än som poet, och hans texter behöver både hans röst, som så utmärkt parkerar sig mellan mjuk ömsinthet och våldsam aggressivitet (det finns ett djup i hans röst som lätt överträffar alla krystade djupsinnigheter i hans poesi), och den maniska musiken, som också den tar stickspår och befinner sig bortom rock och jazz och konstmusik. Jag hade en bok med hans dikter, sålde den till en elev för en kopp kaffe, och det var en oerhörd lättnad att bli av med den ... Det finns ingenting att lära av Jim Morrison som inte Blake eller Rimbaud kan lära ut mycket mycket mer uttrycksfullt - - - 

Where the youth pined away with desire
And the pale virgin shrouded in snow
Arise from their graves, and aspire
Where my Sunflower wishes to go. 
William Blake, "The Sunflower"

"Med Morrison är det dessutom så att han är mycket bättre som författare av sångtexter än som poet"

Det där tycker jag är väldigt intressant! Min favoritrappare Buck 65 är, anser jag, en briljant sångtextsförfattare: men jag tror inte att han skulle funka som poet (jämför också med Bob Dylan). Det är märkligt hur mycket som kan rymmas i rösten, rytmen - det ljudmässiga. Följande sångtext tycker jag är lysande när den framförs som rapp (av Buck 65) - men tagen i sig själv är den mest platt och rimmen banala:

I know I'm being followed by invisible men
Life is good, but why am I so miserable then
I'm second guessing my every decision
But my hand is guided with heavy precision
I can't even trust my own eyes
But actually everything I do is done with pin point accuracy
At least once a week I come this close to dying
But nothing ever happens
Am I supposed try and kill the heart of a man?
Or is every move I make just a part of the plan?
What should I expect the last mathematical invasion?
I refuse to believe my life is a mathematical equation
Can I do to pull the plug?
Or burn the bridges?
What if I start doing drugs or turn religious?
Every involuntary swallow brings a pattern and a chance to wear
a halo like the rings of Saturn
But do my family and friends know that I dome the back of my mind
To the back of my throat?
In front of my face and under my nose
No wonder why nobody notices any of this
I am expert, indivisible, miserable, individual over my head still
Burning the tread mill


Ps. trevligt att du länkar - jag stavar dock mitt efternamn med ett S!

Det där stämmer nog med de flesta, att lästa sångtexter blir platta, men en röst kan ge dem liv, få dem att sjunga ... Det finns (kanske) vissa undantag, några texter av Jarvis Cocker skulle jag nog säga funkar oerhört bra som text: han brukar dessutom varna för att läsa texterna samtidigt som man lyssnar ...