Terziner i okonstens tid, Hjalmar Gullberg
Är det finaste dömt att gå under?
Att Hjalmar Gullberg hade mage att kalla sitt femtiotal för en "okonstens tid" må vara en sak - vilket tillmäle duger då för vår tid? En diktsamling som gick ut i 16 000 exemplar eller fler 1958 - ja, men poeterna konkurrerade varken med "Let´s Dance" eller ens med Schlagerårstider, eller med - äh, det kan kvitta, jag har inte råd att göra mig fler ovänner - - -
För Gullberg är livet en hägring, och om allt är förgängligt måste något bli ett vaccin - för Gullberg blir det konsten, som bildar det varaktiga monumentet. Femtiett år efter sin publicering läser jag hans Terziner i okonstens tid: det är en hemsk bok - ojämn, oskarp, ofta ostrukturerad - och så finns några rader som är så skarpa att man letar efter plåster, tills man kommer på sig själv, ler förläget. Det är också fullkomligt moget, och om Johannes Edfelt understundom kan erinra om Philip Larkin, är Gullberg det närmsta vi har kommit en svensk W.H. Auden - här finns allt det lärda, men presenterat med så lätt hand att man inte snubblar över allusionerna och referenserna.
Terzinerna är Dantes signum, och Tranströmer placerade några subtilt och halv vårdslöst i en av sina oortodoxt politiska dikter, "Med älven". Även om Gullbergs inledande ord om våren, "Vad vill mig våren, andras vår?" ekar av Tegnérs "Mjältsjukan", vårt lands egentliga nationalsång ("Vad vill mig verkligheten"), befinner sig Gullbergs dikt i rak kommunikation med Tranströmers "Som att vara barn", där Gullbergs "En bindel / om ögonen för mig, ett svalg, en dom", diskuterar med Tranströmers "den stora förolämpningen / täcker huvud och torso och knän / och man rör sig sporadiskt".
Men inte enbart Tranströmer har läst Gullberg. Här finns också rader som i sitt ursinniga tonfall låter tämligen likartade med den sene Bruno K. Öijer: "vad annat än en skändlig / våldtäkt har vi förövat mot naturen? / Landskapet är ett själstillstånd, må vara, / men inte vårt."
Det finns en särskild sorts lätthet och elegans reserverad för Gullberg, tycks det. Jag vet att han är synnerligen populär hos somliga svensklärare. Men liksom Auden kan han bli för påfrestande, och när en onanidikt följs av hur han beskriver sina färdigheter i att vifta på öronen blir jag lite betänksam - tills han återvänder till sitt stora missmod ...
En bok blir ofta en tidsmaskin, men jag vill inte idealisera eller nostalgiskt hylla ett femtiotal som jag inte ens har upplevt med egna ögon. När jag läser Gullberg hamnar jag i hans tid, men det är inte säkert att han därmed har saker att säga mig här och nu. Det är ingen tidsmaskin med enkel biljett.
Jag har för mig att även Lars Norén har läst Gullberg."De verbala resterna av en bildprakt som förgår" t.ex.
"Ögon, läppar" är en diktsamling jag återvänder till.
"Ett malträterat kött är verkligt på ett annat sätt än en själ i nöd."
Jo, det finns mycket att gilla hos Gullberg. "Ett malträterat kött ...", det får mig att tänka på Lindegrens och hans "ångestens spik" ...
Hur uppfattar man egentligen en gest, allusion eller referens (om den inte fullkomlligt uppenbar: namngiven...) inom poesi och litteratur? Obs.: det här är ingen retorisk fråga. Meningar som "det får mig att tänka på..." verkar väldigt vanliga inom litteraturkritiken... Tacksam för svar, kort eller långt.
En samhörighet? Kanske det här kräver ett eget inlägg - jag gör en mental minnesanteckning om detta, och hänger upp den (på ångestens spik ...).
Jo, det är en bra fråga: men det är väl lika vanligt, eller betydligt vanligare, inom rockmusikjournalistiken, att det är ett himla namndroppande?
Nu var det väl så här att i Tranströmer-fallet att jag tänkte på två dikter: dels den med barnet, och dels "April och tystnad" ur samma samling (Sorgegondolen). Och i Öijer-fallet mer själva tonfallet: ursinnet, som finns i hans senaste fyra diktsamlingar, men ännu mer i de monologer han ursprungligen skrev för DN, och som samlades i en utgåva av hans samlade dikter (eller är det i en utgåva av "trilogin"?).
Tack för svaret. Det är kanske möjligt att erfarenheten trotsar begreppen när det gäller slika språkliga fenomen: kanske kan man endast fastställa att sådana fenomen föreligger och att de är meningsfulla. Jag hoppas verkligen att du kommer att återkomma till det där i något blogginlägg!
Hej igen!
Inledningsdikten till "Ögon läppar" heter "Som ordband" och den andra strofen lyder:
Ord ur en man som inte själv kan tala,
en konst som mer är vädjan och dekor
än konst, är vad jag bjuder: de verbala
resterna av en bildprakt som förgår.
Uttrycket "De verbala resterna av en bildprakt som förgår" blev titeln på Lars Noréns diktsamling från 1964.
Anders Palm har skrivit i Lyrikvännen 5-6/84 en artikel med detta namn som behandlar tillkosmten av diktsamlingen "Ögon, läppar". Gullberg var svårt sjuk i myasthenia gravis och låg tracheotomerad på Södersjukhsuet i Stockholm. Under stora ansträngningar lyckades han dock skriva.
"Jag genomgår en kris.
Ett malträterat kött
är verkligt på annat vis
än en själ i nöd. Jag fann
på denna tes belägg
i en stank av slem som rann"
Ur "Till en amatör,
med återsändande av manus",