bernur

För några dagar sedan skulle filosofen Simone Weil ha fyllt hundra år, läser jag i en text av Kate Larsson under strecket på Svd: nu blev som bekant Weil inte äldre än 34, för hon svalt ihjäl under andra världskriget; men det är inte jubileum av det här slaget som ska få dig att läsa Simone Weils böcker (fyra finns på svenska, utgivna av Artos så sent som 1994), för de kan läsas exakt när som helst. Inlednignen till Att slå rot låter så här bra:
Begreppet förpliktelse går före begreppet rättighet; det senare är underordnat det förra och beroende av det. En rättighet träder inte i kraft av sig själv utan genom den förpliktelse den svarar emot; en rättighets faktiska ikraftträdande har inte sitt upphov hos den som äger rättigheten utan hos de människor som erkänner sig ha förpliktelser emot honom. Förpliktelsen träder i kraft i och med att den erkännes. En förpliktelse har alltid sin fulla giltighet, även om den inte skulle erkännas av en enda människa. Men en rättighet som ingen erkänner är av föga värde.
Att läsa Weil ger nästan en aning om hur det måste ha varit att lyssna till Jesus för två tusen år sedan. Kate Larsson lyfter fram några intressanta aspekter ur Weils ofta paradoxala och svårförenliga tänkande, bland annat om vänskap, där visserligen tankarna låter väldigt likt det Rilke skrivit om kärlek och äktenskap något decennium tidigare. Ja, och det var nog Emilia Fogelklou som berättade för mig att jag borde läsa Simone Weil, en sommardag 1999 - - -