bernur

"If being crazy means living life as if it matters, then I don´t care if we´re completely insane"

Det är en film som nästan börjar med ett praktgräl, och de onda aningarna sätter sig som svarta fåglar på axlarna: Sam Mendes Revolutionary Road är en film vars känslomässiga radar rör sig från det dåliga till det sämre, där det bara kan gå snett, men jag vill ändå tro att det ska gå vägen, trots alla varningssignaler och tecken som med all oönskvärd tydlighet visar att från paret Wheeler har hoppet flytt sin kos. Att gestalta en kombattant i ett äktenskap i fritt fall mot katastrofen må vara en önskedröm för mången skådespelare, och det går att luta sig mot Richard Burtons och Elizabeth Taylors tidigare insatser - men jag har svårt att tro att det skulle bli en lika bra film med andra skådespelare än Kate Winslet och Leonardo DiCaprio, för de lyckas båda bli någonting utöver sina namn och varumärken, och transformerar filmen till att bli mer än enbart film - ett drama, med repliker så allvarstyngda att de tycks ha värkts fram ur mångårig samvaro, ett samspel som nästan är övernaturligt, och hur de med blickar och gester klarar av att förstärka ord som i sig är starka nog, i stället för att agera och spela över, vilket måste vara frestelsen nummer ett i filmer som ska skildra det som brukar heta starka känslor, att inte lita på åskådarens uppfattningsförmåga. Filmens ämne: det livsnödvändiga bedrägeriet, och den farliga drömmen som inte bör näras - åh, kanske inte alla drömmar ändå måste slå in, och kanske bedrägeriet måste finnas där för att överväga döden både i sin bokstavliga och bildliga form.    

Dödsdansen - - -