bernur

Vildmarken har alltid utövat en lockelse för den välbeställde västerlänningen, som en projektionsyta eller plats att lämpa av sig all den där besvärliga barlasten av normalitet som gör oss till civiliserade människor, för att nå ett ursprungligare tillstånd, skala bort det där som vi gett namnet 'kultur', till förmån för det mer värdefulla, mer mytomspunna och mer suggestiva 'natur': inom litteraturen har Joseph Conrads kortroman Mörkrets hjärta fungerat som ett riktmärke för projektet att nå nya insikter i den trolska växtligheten, och givetvis lutar sig Bernardo Carvalho mot just Mörkrets hjärta när han i romanen Nio nätter skildrar en författares (Marlows) försök att följa en amerikansk antropologs (Kurtz) vedermödor i brasilianska indianbyar.

Carvalho fick sin introduktion på svenska med Medo de Sade, en lekfull historia som tog överraskande vändningar. Nu har Atlas gett ut hans prisbelönta (dokumentär)roman Nio nätter, i Örjan Sjögrens översättning, och det är en läsupplevelse av rikt, sällsamt slag, samtidigt som det är en bok som riskerar att lämna läsaren frustrerad, snudd på lurad på konfekten.

Ja, den amerikanska antropologen Buell Quain begick självmord 1939, när han var på vippen att återvända från en vistelse hos de brasilianska indianerna, och i början av vårt århundrade får en författare, som omisskännligt delar flera drag med Carvalho, en ingivelse att följa i hans spår, för att ta reda på vilka faktorer som ledde fram till det oåterkalleliga beslutet: var det ens ett självmord? De brutala omständigheterna pekar mot att den kunde ha rört sig om ett mord.

Men samtidigt: "Sanningen beror endast på förtroendet hos den som lyssnar", låter Carvalho en bifigur yttra, och det finns ytterligare markörer som indikerar att här öppnar sig avgrunder av fertil osäkerhet och påhittig opålitlighet - inga dåliga förutsättningar för en förment dokumentär (att Buell Quain fanns på riktigt kan vidimeras av diverse källor) bok. Carvalho skriver in tvivlet i sin berättelse, och det ökar förstås endast fascinationen (tänk på debatten om Gömda: varför vill människor - läsande människor! - vara så godtrogna?). 

Vad var då orsaken? Sjukdom av fysiskt eller psykiskt slag, ett sexuellt beteende som gått överstyr, rädslan att bli förvildad? Men - att go native innebär inget annat än att släppa fram den barbar som redan finns inom dig, som hålls tillbaka av den där tunna hinnan mellan omsorg och grymhet, som Ludwig Igra har talat om: man föds inte till människa, man blir det - och det exotiska blir aldrig tillräckligt exotiskt. 

Självmord är inte självklarheter, eller korsord som kan lösas och läggas åt sidan. Behövs det förklaringar? Är inte handlingen i sig sitt eget svar? Vi stirrar blint mot dådet, men utan att nå några insikter. Rykten, förtal, beskyllningar och skvaller omgärdar Quains handling, men sanningen driver ett gäckande spel med alla inblandade. Det Carvalhos roman främst säger är att det spelar ingen roll hur mycket vi mytologiserar och förskönar och förädlar vilden och deras ursprungligare tillvaro: vi är likadana, i vårt värnande om det egna på bekostnad av vår förmåga att umgås med det som vi har gett namnet Den Andre. Och den lärdom Conrad gav oss i Mörkrets hjärta ekar lika ihåligt här: det finns inget för oss att hämta i det vilda - det är en återvändsgränd som inte kan skänka några andra filosofiska insikter än att döden flinar lika hemskt mot oss alla.