bernur

Jo, det var rörande att se Olle Ljungströms mor(sa) uttala sig om den förlorade sonen, och korrigera myten att han flyttade hemifrån när han var tolv - men Jakob Frösséns film visade mest den sköra och trasiga sidan av den här gudomligt begåvade artisten, som har skrivit låtar så vackra och hållbara: när precis allt av Plurorna och Ulf Lundellarna och Lars Winnerbäckarna kommer att vittra sönder av tidens barmhärtiga dom, blir det Olle Ljungströms bräckliga låtar som kommer att stå kvar, som monument över vår förbannade tid. Fredrik Strage har gjort en fin intervju i DN - ja, det finns något självklart över allt som han säger, så som detta: "De flesta människor är helt vidriga och borde spärras in." Ja, inte sant? Men vem vågar säga sådant, utan att bli stämplad som "en hemsk människa"? Olle Ljungström är och förblir ett barn, och allt är på gott och ont när det gäller honom - liksom så mycket annat, men medan det för andra oftast blir "mest på ont" är det ändå oftast "mest på gott" i Olles fall. Som när han talar om slutscenen i Polanskis Repulsion, och säger det jag ofta tänkt: den bilden visar någon som är skvatt galen! Ja, han är så himla rolig - och snygg - och bra!
Olle Ljungström bäddar bra - - -