Leka med modernismen. Virginia Woolf & Bloomsburygruppen, Ingela Lind
Vanessa Stephen / Bell
I en prolog till Ingela Linds bok Leka med modernismen. Virginia Woolf & Bloomsburygruppen skissar hon upp åren 1900-1939 som omvälvande, ja rentav "explosiva", och det är svårt att inte hålla med henne - på sätt och vis dör modernismen när tiden går in i andra världskriget, och har väl inte riktigt lyckats återhämta sig sedan dess. Den här boken är förstås bara ytterligare en installation i det omfattande arbete som bedrivs i att visa Virginia Woolfs betydelse som författare - och nog intar hon också en självklar position som centrum i Linds framställning.
Det är en väldigt vacker bok, med utsökta svartvita fotografier som tydliggör den här speciella världen, den ganska unika sammansättningen av konstnärer och intellektuella som slog sig samman - inte enbart som idealister i en naiv världsfrånvändhet: sanningen är långt mer komplex, och kan anas i Linds återgivning, att gruppens dagdrivartillvaro med leken som ideal bär på subversiva inslag och en vägran att vara en nyttig och skötsam lönearbetare. Provocerande, tycks Ingela Lind mena (varför tror hon det?). Lite parodiskt blir det när Lind ska beskriva hur Virginia Woolf skrev - det liknar en katts rörelser, men också dans, och att åka skridskor ... Ja, man kan hitta på vilka liknelser som helst: ingen träffar ändå rätt, för hennes stil är så säregen, så unik.
Nå: den här boken är kanske lite väl personligt hållen, med lite väl många paralleller till nutiden (ständigt dessa aktualitetsanspråk) och kopplingar till skribentens egen livssituation - annars är det också ett väl utfört arbete, med fina introduktioner till gruppens viktigaste figurer. Men det är en förenkling att göra modernismen till ett så ensidigt revolutionärt avståndstagande mot tidigare konstuttryck - snarare var modernismens konstnärer synnerligen skickliga i att återanvända och nyskapa det gamla. Framför allt är det Bloomsburygruppens mod som kan imponera nu, hur de lät göra risktagandet till sitt huvudprojekt, liksom hur de kombinerade stark individualism med förmågan att ta intryck av andras åsikter.
Här får gruppen finna sig i att bli mytologiserade, och till syvende og sidst rentav förminskade, som om de mest ägnade sig åt att vara stillsamt harmoniska och bohemiska, medvetet provocerande med sina hämningslösa relationsmönster - men det var knappast en friktionsfri tillvaro (därom vittnar inte enbart en handfull självmord).
Men när Lind ska återknyta allt till egna erfarenheter kan man i sitt stilla sinne önska att hon hellre hade skrivit två böcker: en om Bloomsburygruppen och en annan om sitt eget liv. Det blir också lite väl mycket om tidsepoken i stort, med ganska långa referat av perifera händelser, och alla förbannade -ismer. Samtidigt är det lätt att förstå att hon vill göra dessa liknelser: viger man sitt liv åt en dylik hobby är det väl självklart att det bottnar i något hos en själv, att det är en identifikation som har utgjort utgångspunkten - och nog har hon en poäng i att den svenska modernismen är mer upptagen av moraliska frågor än Bloomsburygruppens hejdlösa och respektlösa hållning till sådana ämnen, även om det känns lite överflödigt att ens blanda in Ellen Key och svenska exempel i en bok som handlar om dessa engelska förmågor.
Ja, kanske det är som (före)mål för vår tids önskan att identifiera oss med dristiga pionjärer, som de enskilda gestalterna i Bloomsburygruppen bäst kan fungera nu. Det finns åtskilligt vi kan lära oss, och allra bäst förstås genom att ta sig direkt till källorna.