bernur

I Sverige får Hassan Loo Sattarvandi lysande recensioner och debutantpris för en bok som ytligt nuddat vid Faulknerprosan, medan i Amerika den bländande skickliga Jayne Anne Phillips återigen har åstadkommit ett mirakel till bok, med den helt nya Lark and Termite, en storslagen och in i minsta skrymsle genomarbetat och fullödigt absorberande av Faulkners berättarteknik, utan att hänge sig åt epigoneri. Ja – medan Still var en fattig och otillräcklig och halvdan bok, med halvkvädna visor om integration och utanförskap, blir Phillips nya roman en oändligt berikande upplevelse, som säger väsentliga saker om väsentligheter, om familj och syskonband och relationer, och allt känns äkta på riktigt.

Familjedraman är en amerikansk specialitet, och det kan kännas som att marknaden är mättad för den typen av berättelser – men Jayne Anne Phillips – som tidigare i främst romanen Machine Dreams visat exceptionell förmåga att skildra familjelivet ur ett inifrånperspektiv – hittar ett övertygande tonfall, intelligent och prövande, och erbjuder nya perspektiv.

Titelns två huvudpersoner är kongenialt fångade i sina respektive namn: sjuttonåriga dottern Lark, eterisk och luftig (a blithe spirit, verkligen) är hon ständigt i rörelse, och nioårige halvbrodern Termite, jordbunden bokstavligt och bildligt, stum, stillastående och rullstolsburen. Allt utspelar sig under några julidagar 1959 (liksom i The Sound and the Fury är de fyra till antalet), förutom det som går tillbaka till korpral Robert Leavitts upplevelser i Koreakriget 1950, dit han åkt efter att ha blivit far till Termite: men i stället för att ta hand om sitt eget barn räddar han koreanska barn.    

Det som är Phillips styrka är närvarokänslan, där hon utplånar alla hinder, alla gränser, i en absolut behärskning av stilen, och som läsare finns fullkomlig förvissning att det här går att lita på, en trygghet i hennes röst. Därför kan hon ta sig an ämnen som riskerar att gå bort sig i sentimentalitet, men kommer undan med det, helt enkelt i kraft av sin förmåga att vara lojal mot sina figurer, och det är också befriande att hon inte ger sig på att skriva Faulknerprosa, något som visat sig vara en återvändsgränd för så många dugliga författare.

Det finns en uppsjö av amerikanska krigstrauman att bearbeta för dess författare, och det är ett arbete som har utförts till punkt och pricka, där heroism och feghet gått hand i hand – Machine Dreams uppehöll sig också länge vid Vietnamkriget – och här skriver Phillips med suverän inlevelse om Leavitts upplevelser i Korea, med oerhört suggestiva rader om dödsnärvaron: ”Death surges in the ground like a bass line, vast, implacable”, och likaså när Leavitt blir träffad (av det som brukar gå under den befängda beteckningen ”friendly fire”):

”If death is this brilliant slide, this high, fine music felt as pure vibration, this plunging float in wind and silence, it´s not so bad. They were so afraid and enraged, all the armies of boys and men: if the brass could only bottle this and give the troops a taste, they´d have a lot of heroes.”

Men det är inte enbart för dess poetiska fraser det här är en bok som engagerar och imponerar i lika hög grad. Det är i mindre påtagliga effekter som romanens styrka kan anas och kännas, i de underförstådda subtila skiktningarna, knappt märkbara: som när hon visar diskrepansen mellan Termites begränsade uppfattningsförmåga och hans gränslösa kapacitet att ta in omvärlden i hela dess omfattning. Hans sinnen överflödar, i en allomfattande känslomässig förmåga att uppleva mer än vad som kan uttryckas – hans stumhet blir inget stigma, utan precis som för Faulkners Benjy, i The Sound and the Fury, blir den en gåva, en osentimental och skoningslös metod att överlista tillvarons ränker, och han själv en behållare för godhet. Men även hur Phillips skildrar Larks sexuella eskapader med Solly gör intryck: på en gång varsamt och skonsamt och samtidigt fullständigt realistiskt och bestämt.

Ja, den här boken är triumfartad: allvarlig och högtidlig, och skriven på en vacker prosa som aldrig blir prålig eller iögonfallande. Att läsa den känns som en belöning, en beständig fascination inför vilken makt och kraft (engelskans ord ’power’ är dubbeltydigt) berättarkonsten besitter i den förfarnas händer.