bernur

Som författare tillhör Carl-Johan Vallgren inte de mest diskret nyanserade: få svenska författare är lika uppfyllda av retorikens fröjder som Vallgren, och då tenderar hans ordkaskader att bli ogenomträngliga ordmattor, inte så olikt de som läggs ut av skickliga politiker, som inte är angelägna att få sina argument synade i sömmarna ...

Oj, nu blev den där meningen lite oavsiktligt vallgrensk. När han nu följer upp sin storslagna roman Den vidunderliga kärlekens historia gör han det med en ännu mer storslagen roman, Kunzelmann & Kunzelmann, som radioprogrammet[1] gett mig i uppdrag att läsa, och det är en bok som faktiskt tar i så den spricker, men ändå lyckas hålla ihop nästan hela vägen, även om det blir med några små skavanker som följd. Dess handling(ar): konstexperten Viktor K. dör knall och fall, med stövlarna på, som det brukar heta, och hans son Joakim K. tänker sig ett lika saftigt som välbehövligt arv men får tji, och får själv städa upp oegentligheterna i sitt liv. Romanen berättar parallellt dessa två herrars öden, och därmed får vi den äldre Kunzelmanns historiska öde, från förkrigstidens Berlin fram till exilen i Sverige, och även den yngre Kunzelmanns samtida öde, med ett bortslarvat liv, där faderns död triggar igång något dolda talanger hos honom.

Vallgrens tonfall är förnumstigt och överlägset, men ändå på något sätt charmerande, när han skildrar sina två gynnare. Som bärande tema handlar det om förfalskning, och självfallet vill Vallgren därmed säga något om hur vår tid är indränkt i förfalskning - ja, han vill kanske rentav säga lite väl mycket i detta ämne. Satiren i nutidsavsnitten påminner starkt om den dräpande cynism han odlade i pamfletten För Herr Bachmanns broschyr.

Men falskheten, alltså. Grundidén är att människan vill bli lurad, frivilligt vill hon bli duperad. Och skickligt låter Vallgren falskheten gå i arv, från Viktors mer eller mindre av nöd tvungna knep för att överleva till Joakims dummkopfsfalskhet, där han snärjt sig i lögner och lurendrejerier. Den yngre Kunzelmanns beteende gör honom kanske mer än lovligt till en avfälling till Nabokovs och Martin Amis debila idioter till protagonister, i några av deras mest lyckade romaner: Joakim K. är helt enkelt en loser, som ges en andra chans, och en tredje, fjärde, femte - enkomt därför att ju mer han försöker, desto sämre går det för honom: och som han försöker! Vallgrens satir över nutiden förnekar sig inte heller: kvasiintellektuella posörer, skenheliga proffstyckare, åsiktsplagiatörer, narcissistiska medieprofiler utan substans, Moderaterna som kallar sig för "Det nya arbetarpartiet" och naiva tonårsaktivister - ingen undslipper Vallgrens dom, och straffskalan är identisk.  

Det här är en författare som har övergett realismen för länge sedan: "sanningen är en semantisk kompromiss mellan två människor som inte vill gräla" - och som god författare etablerar Vallgren ett kontrakt mellan sig själv och läsaren, där vi bara har att acceptera hans premisser. Och jag kan gilla det här konceptet, så länge han lyckas hålla sig själv på gott humör. Hans oefterhärmliga pigghet är faktiskt ganska smittande, och flera gånger kommer jag på mig själv med att le åt tokigheterna som han målar fram, som när han skildrar interiören hos Hermann Göring: "Björnfällar med grinande gap låg utfläkta på golvet som om de dött av skräck på stället".

Men det är också så att Vallgren vill skildra en tillvaro där också äktheten har dragit sin sista suck: det är silikon för mer än halva slanten, och så är det botox, och författare som plagierar varandra, i en ständig rundgång av bedrägeri. Vad blir då Kunzelmann & Kunzelmann för slags roman? En del i den stora svindeln? Kanske - Vallgren har stora ambitioner med sin roman, men jag måste säga att han infriar de flesta av dem. Förvisso: all fiktion lever på sin förmåga att imitera, och inte är det så att Carl-Johan Vallgren saknar föregångare i just den här genren (Nabokov och Amis den yngre är två namn som jag spontant tänker på, liksom Peter Careys Illywhacker och något av någon av bröderna Mann: men jag tänker också på hur Bret Easton Ellis i sin roman Glamorama låter figurerna läsa sina repliker från kort - en återkommande liknelse hos Vallgren är att allt är som i en film, att det gäller att hålla sig till manuset, för att inte reta upp regissören).  

Humorn firar sina triumfer: till de komiska höjdpunkterna hör porrfilmsinspelningen i Joakims hus i Gotland, med scener som kunde ha hämtats från "Fawlty Towers", och nästan lika rolig är en dagishämtning som Joakim utför på sin systerson, där Vallgren visar fina färdigheter att också skriva genuint realistiskt. Att följa Joakim Kunzelmanns vingliga färd mot katastrofen, efter att han "auktionerat ut sin intimitet till lägstbjudande", är förstås roligt, om än inte speciellt uppbyggligt.

Det ska inte förnekas att lärdomen är imponerande, att här har vi en författare som inte har slarvat, utan bedrivit sina efterforskningar med tålamod - och det har lönat sig, för hans resonemang om olika tekniker för att både bevara äkta gamla och konstruera falska gamla tavlor är trovärdigt och pålitligt. En lång bok har det blivit, och ändå så skickligt komponerad att det faktiskt oftare föranleder suckar över att den måste ta slut än att den måste forceras.

[1] För dig som lyssnar på programmet: nej, jag är inte förkyld, jag låter så där.