bernur

Det var Stig Dagerman som menade att människan har en skyldighet att vara sin ångest trogen: det är en känsla som inte tolererar några snedsprång, som aldrig lämnar dig, som aldrig släpper dig fri, men som alltså också kräver fullständig lojalitet. Redan när jag börjar läsa de första sidorna i den här omtalade boken, på bussen, inser jag vilket misstag det är att läsa på allmän plats: ofrivilliga och spontana tårar glider sakta nedför kinderna, och jag sitter bland lättpåverkade elever, som inte är i behov av att se sin lärare gråta. Jag plockar diskret ned boken, tar fram kaffet och tittar ut på snön i stället ... Boken är förstås Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, och jag smickrar mig själv med åsikten att författaren inte har kalkylerat med dessa tårar, och jag tycker inte själv att jag är lättpåverkad eller överdrivet känslosam - inte heller att Heberlein skriver sentimentalt: snarare är det en bok som inte tar några omvägar över falskhet eller beräknande inslag.

Det här är också något av en anti-självhjälpsbok: som Heberlein så nyktert konstaterar redan i inledningen är det varken morotjuice eller stavgång eller kramar som kan rädda den som drabbas av ångest och depression och självmordstankar; uppbygglig litteratur är inget som man blir gladare av, helt enkelt ...

Ärligt och rättframt skildrar hon sin sjukdom inifrån, och det är förstås ingen vacker syn: men hon parerar äcklet med en märklig slags värdighet, även när hon tar med sig läsaren närmare inpå sig själv än man önskade komma - på avstånd är ångesten något åtråvärt, visar hon, som något man kan kokettera med. Men den är ful, och paniken och dödstankarna går egentligen inte att fästa i ord: det är något paradoxalt med den depression hon hamnar i sommaren 2008, som utgör katalysatorn för hennes berättelse här - då den är så sakligt skildrad, så full av referenser och citat och kopplingar till främst filosofisk teori, samtidigt som hon agerar vrakspillra. Och ärligt talat: vad hjälper det en psykiskt sjuk människa om hon häller ren Lacan över sig i alla sina dagar? För den som ägnar sig åt kreativitet måste förstå att du då kliver rakt ut i den osäkra zonen, att du måste överge det som är kvantitativt till förmån för det som är kvalitativt, och allt styrs av avvägningar och bedömningar och hur ordet 'kanske' blir din enda vän.

Och parallellt med depressionen hamnar Heberlein i hypomaniska skov, som tillåter henne att vara produktiv och effektiv, och där finns hela hennes framgångsrika karriär samlad: det är en ekvation som svårligen går ihop, där hon tvingar sig själv att införskaffa mellan femtio till sjuttio tusen kronor i månaden (delvis beroende på att hon konstigt nog äger två hus), och det känns ibland som att hon producerar sin egen mani, i full visshet att hon utan dem skulle hamna i ekonomisk nöd - samtidigt hamnar hon i själslig nöd med dem.

Bakgrunden är en våldtäkt som utfördes mot henne på nationaldagen 1991: men sjukdomen går längre tillbaka, och Heberlein antyder en övergivenhetskänsla, att helt enkelt känna sig lämnad utanför. Sjukdomshistorian då och nu beskrivs öppet och utan att hon väjer för verkligt privata saker - men intressantare än de egna tillkortakommandena blir den bekanta berättelsen om psykvårdens oförmåga att ge sina patienter kontinuitet och långvarig hjälp: allt handlar om att lappa ihop för stunden.  

Det är inget som hjälper: varken andras ord eller omgivningens kärlek (hennes man skildras uteslutande i kulissen, medan hon drar fram älskare och deras åsikter och repliker desto mer) eller medvetenheten om den orimliga proportionen mellan det egna lidandet och omvärldens yttre och åtskilligt värre lidande. Medicinen visar hon tillförsikt inför: den fungerar, om än inte fullt ut. Skriva är förstås en terapi: men det är bara kortvarigt och tillfälligt, och manin fortsätter, och med den Heberleins produktivitet. Vad vore hon utan den?

Men vad vill hon då? Om nu lyckan ändå är en chimär - ett simulacrum - varför fortsätta jaga den? (The pursuit of happiness: borde inte amerikanarna åtalas för sitt påhitt?) Och vad är då ett bekymmersfritt liv? Nog finns antydningar här om att Heberlein inte vill lämna sin olycka - ja, vara den trogen, helt enkelt, ungefär så som Dagerman menade: men han svek den ändå, 5 november 1954, när han begick självmord.