bernur

På ett sätt är det väl ett berömvärt projekt: Birgitta Lindén har ägnat en stor del av sin ålderdom åt att utbilda skrivande pensionärer, och så kröner hon detta arbete med en egen bok, och endast en människa med ett hjärta av sten kan väl ha invändningar, när hon har godheten att leverera ännu en bok som tar sin utgångspunkt i Hjalmar Söderbergs fiktiva universum ...

Den som till äventyrs behöver rekapitulera: det började med Gun-Britt Sundströms försvarstal För Lydia, där älskarinnan från Den allvarsamma leken fick upprättelse, om än jag fortfarande har svårt att förstå varför (och framför allt hur) hon transponerades från Söderbergs fin-de-siècle till Sundströms samtid (60- och 70-talen), och efter Bengt Ohlssons framgångsrika Gregorius, om den vidrige pastorn från Doktor Glas, har vi fått några romaner som skildrar hans hustru Helga: dels Bjarne Moelvs Helgas offer, och nu alltså Birgitta Lindéns Jag, Helga Gregorius, utgiven av Ord&visor förlag.

Nej, det är inte mycket med den här boken. Vore jag cynisk skulle jag säga att det är ett parasitiskt beteende att snylta på givna förutsättningar, att Lindén är en hyena. Inte handlar det egentligen om Helga Gregorius heller, utan snarare om Birgitta Lindéns egen uppväxt, där det röks och tuggas tuggummi och hånglas. Helgas författarambitioner är rörande, och hon får ett pris av självaste Hjalmar Söderberg, i scener som är så drypande sentimentala att jag måste ta på mig handskar när jag läser dem.

Det här är en väldigt märklig bok, som på ett plan utspelar sig samtidigt med Söderbergs roman (cirka 1902), men också innehåller så många anakronismer att det blir lätt vimsigt och snurrigt: redan på första sidan alluderar Helga till Salman Rushdie, och det blir bara värre ... Här får vi Sapfo i Ylva Eggehorns översättning från 1980, här refereras till "Fyrtornet och släpvagnen" (från 1920-talet, alltså), Helan och Halvan (1930-talet),

Och under Helgas barndom, som inföll på 1880-talet allra senast, talas om det Nobelpris som inte skulle börja utdelas förrän 1900, och likaså den Gösta Berlings saga som inte utkom förrän Helga var vuxen, och Elsa Beskows sagor som utkom ännu senare (det nämnda verket inte förrän 1914, då Helgas otäcking till make varit död i drygt tio år). Som litet barn får Helga i present av sin blivande man en under hela 1800-talet och drygt halva 1900-talet icke-existerande översättning av Baudelaires diktsamling Les fleurs du mal, och i skolan läser hon om Dan Anderssons tragiska öde, bara ett par årtionden innan han dör. Evert Taube citeras, liksom Gertrude Stein, liksom Edith Södergran och Karin Boye, fastän vi inte har lämnat 1800-talet, och Magritte och du Champs [sic] omnämns! Det lyssnas på jazz! Och det åks bil - en Cadillac! På 1800-talet!

Och ska vi fortsätta? Helga citerar Lennart Hagerfors 1990-talsbok Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat. Och mer och värre saker. Ja, snurrigt är det. Hela boken är totalt livlöst skriven, och dess dryga 4000 sidor är genomtjocka, irriterande och besvärliga.

Så det finns inte mycket mer att säga. På sidan 237 introduceras vi till Doktor Glas. Gregorius våldtar Helga med något som han kallar för "lilla stumpen" ganska många gånger, ganska utförligt beskrivet, och Helgas älskare Klas Recke gör ett så obetydligt intryck att han inte ens märks. En rakt igenom värdelös bok.