I taket, Éric Chevillard
Den slovenske anarkfilosofen Slavoj Žižek dissekerade en gång Looney Tunes tecknade serie om Gråben och Hjulben, om den senares förmåga att fortsätta kuta i luften ända tills någon påpekade att han inte hade fast mark under fötterna: slutsatsen blir att verkligheten existerar först när vi blir påminda om den. Med den logiken skulle det vara fullt tänkbart att välja att bo i taket i stället för på golvet, så länge ingen är dum nog att berätta för dig att det du har gjort inte låter sig göras. Som ett experiment, till exempel i en roman: ja, och vad annat ska då litteraturen användas till? Att (åter)berätta det andra har gjort, dra den gamla realismvalsen än en gång, låta läsaren malas till bitar i verklighetens onda skola - eller låta fantasin skena iväg, ta nya banor, hitta (på) något helt unikt?
Det var med en ivrig glädje jag läste den roman av Éric Chevillard som Bonniers introducerade i sin förnämliga Panache-serie, reselitteratursatiren Rödöra, och nu har de låtit Anna Säflund-Orstadius översätta en något äldre roman av den här besynnerlige fransmannen, I taket, som ursprungligen utkom 1997, och här alltså äntligen på svenska.
Och om det var glädje då, så är det nästan med jubel jag läser den här skriften, en lika kort, försåtligt undanglidande roman, som varvar sällsamheter med rena stolligheter. En ung man som går omkring med en stol på huvudet: är inte det stol(l)igt? Ja, det är också hela handlingen. Han träffar en kvinna, som raskt börjar dela hans böjelse, och de flyttar in i en stor våning, tillsammans med några andra individer, som på vissa plan är ännu mer udda – kanske främst Madame Stempf, som har alla sina ofödda barn i magen, inalles kanske sex stycken: dessa föder hon med kakor och leksaker, för att själv slippa föda …
Minst två läsarter utkristalliserar sig. Det är klart att allegorin vill ha sitt ord med i laget – nog anar vi en symboltyngd tolkningsapparat här? Eller så konstaterar vi bara att verkligheten sätts ur spel, att den är något som vi själva skapar, ordnar – för allt är ett virrvarr, ett kaos, och det mest opålitliga av allt är människan själv.
Det kan göra detsamma. Chevillard skriver underfundigt, finurligt, hela tiden, och man glömmer lätt att det han skildrar bara är orealistiskt, för att inte säga anti-realistiskt. Vi får lov att acceptera premisserna. En man har en uppochnedvänd stol på huvudet: ja, vi har väl alla något stigmata, något vi bär på – varför inte tänka sig något konkretiserat? En satir över undantagsmänniskornas tillvaro? Eller kanske över rättshaveristerna, som när stolsmannen beklagar att klädmakarna inte haft honom i åtanke när de tillverkade sina otympliga plagg: ”det är som om vi inte existerade för klädskaparna”. Ja, eller något helt annat.
Mer än fiktion, mer än roman, blir det ett filosofiskt traktat, en liten skrift om verklighetens beskaffenhet. Gestalterna är statiska, grovt tillhuggna, men desto mer fängslande är den värld de inrättar sig i. Till det listiga hör hur Chevillard vänder sig bort från det högljudda och påträngande, hur han betraktar världen ur det enda rätta perspektivet: lite snett och lite uppochnedvänt, för eftersom världen endast kan förstås på lek måste det ske på ett språk som också leker, som vägrar foga sig.Och så flyttar han upp i taket, förstås, liksom det enda självklara: för när man har tagit fan(tasin) i båten, då får man ro honom i land.
Chevillard skriver om det absurda på ett behärskat och stillsamt sätt, så övertygande att man glömmer bort att ifrågasätta. Här finns även den vackraste och mest självklara beskrivningen som jag har läst av en kvinnas leende: ”Hennes mun ler lika lätt som båtar flyter.” Hur läser jag den här boken? Med ett leende som liknar en flytande båt.