bernur

Alla svenska recensioner av Morrisseys nya skiva "Years of Refusal" verkar vara skrivna av samma person: en man av båda könen som egentligen gillar eller försöker gilla eller har gillat den omogna gnällspiken, men som tycker att hans texter har varit bitskare än den här gången, och framför allt att han har ett kompband som inte matchar hans väna röst, utan dånar iväg i bedövande onyanserat skramlande oljud, och ja - i sak har de (han, kritikern, alltså) väl rätt, men måste det då påpekas, när det är så självklart? För säkerhets skull blir betyget konsekvent i mitten (treor från DN, Sosseblaskan, Expressen, Västerbottens Folkblad, Norra Västerbotten, Helsingborgs Dagblad, Nya Wermlands-Tidningen, Metro, Jönköpings-Posten (länk kommer, om femtio år), förutom en fyra på svd:s sexgradiga skala). Enda undantaget är Jan Gradvalls inkännande recension i Dagens Industri (tänk att det krävdes en ärkeborgerlig tidning för att ärkesocialisten Morrissey skulle få en rättvis bedömning! - och han är också den ende som tar upp att nästan alla låtar handlar om döden). Recensente(r)n(a) tycker att "I´m Throwing My Arms Around Paris" är bästa låten, men den som vill bilda sig en uppfattning kan lyssna här, där JBev visar oklanderlig smak och plockar sex russin ur kakan, och väljer exakt (nästan) de sex låtar jag själv skulle säga är skivans bästa.