bernur

Gå in / i mig / tills jag / går sönder / i dig

Det har sagts på olika håll att 2008 var ett gott år för den svenska poesin: ett påstående som jag inte finner någon anledning att vederlägga, samtidigt som jag lägger in en försynt brasklapp, att alla år är goda svenska poesiår – åtminstone om man jämför med prosan. En av årets bättre diktsamlingar är helt klart Jörgen Linds Hägn, där det enda som förskräcker är det gräsliga 70-talsaktiga omslaget, som verkar vara influerat av de fula skrikiga böcker som gavs ut som underavdelning till bokklubben Bra Böcker just i slutet av 70-talet, Bra Lyrik.

Jörgen Lind skriver som vanligt enkelt och självklart. Och vackert. Här bland annat om en pappa som går in i sjukdom, i en tillvaro där människan förvandlas till ”någonting”. Omslagets innerflikar är svarta, och nog finns ett sorgset stråk över dikterna – och nog är det så att all väsentlig dikt är sorgkantad och elegisk, i snyftande brist på allt som gått förlorat. Det kan kallas melankoli eller bara olycka eller vemod eller vilket poetiskt ord du vill, det är den gamla vanliga saknaden, helt enkelt. Klagosången är den genuina diktens enda melodi, och Lind frambesvärjer mörkret i dessa sina nya dikter.

Vad är poesi? Det oväntade, det nya. Lind uppfyller detta kriterium, även när han lite förutsägbart men ändå snyggt subtilt alluderar på Nick Caves ord om kroppens fjorton stationer (”West Country Girl”), och det är fint, diskret, lite stillsamt – det är bra: och det blir bättre. Bra konst är påträngande – sedan må det ske med trankila medel eller med buller och bång. Han rör sig från övertygande till övertagande: jag har läst Linds dikter i många år, men aldrig blivit berörd på det här sättet tidigare.

För det finns så mycket poesi som jag läser slentrianmässigt – och en av anledningarna till att jag inte skriver om den här boken förrän nu är att omslaget är så fruktansvärt styggt och avskräckande. Nu har Jörgen Lind skrivit en stor bok, en bok som borde nå fler läsare än dessa slentrianläsare som nästan slaviskt följer utgivningen av nyutkomna diktsamlingar (med tanke på att Bruno K. Öijer har så många läsare borde det finnas plats för några kronprinsar i det kungarike som svensk poesi utgör). Det finns visst andra som också skriver en slags högmodernistisk poesi – Arne Johnsson tänker jag främst på – men Hägn blir för mig en mer helgjuten, mer konsekvent upplevelse.

Här läser jag med förundran också Linds diskussion av en slags undermänniska, som går under namnet ”duplikatet”. Även en så utsliten formel som ”jag börjar om” lyckas han återanvända utan att det känns som ett knep. Andra må se hopplöshet och pessimism här: själv ser jag bara ljuset, tar tacksamt och uppskattande del av de vackra orden och den nedtonade medkänslan.

En del gränslösheter är större än andra