bernur

Han hade i alla fall anagrammet till ett ansikte - - -

Liksom för en annan av det senare 1900-talets viktigaste författare, Jorge Luis Borges, har den svenska utgivningen av Samuel Becketts litterära verk blivit ett sorgebarn, och ett svåröverblickbart bestyr för den som till äventyrs vill läsa böckerna på svenska, då de utkommer med ologiska mellanrum, ofta på förlag som är så små att deras existens knappt gör sig påminda: en lite komisk situation, med tanke på hur legendariskt svårt Beckett själv hade att hitta förläggare till sina böcker i författarskapets inledningsskede. Men efter viss möda hittar jag förlaget Bladstadens utgåva av Samuel Becketts Första kärleken, en liten bok i översättning av Sebastian Duraffourd och med ett efterord av Johan Gardfors.

Gardfors efterord, som tar sin utgångspunkt i några minnen från Umeå, är långt och välskrivet, och är till sitt omfång nästan lika omfattande som Becketts novell, som rör sig tämligen fritt mellan att vara en förtjusande bagatell relativt tidigt i författarskapet (1945/6) och en lämplig introduktion till hans senare på alla plan tyngre titlar (Worstward Ho, indeed!). Ja, en slags prolog till senare stordåd - eller enbart illdåd i det lilla formatet - med tematiken skisserad: kroppens skröplighet, katalogiseringen av smärtorna, misstron mot att det finns transcendens annat än i längtan efter den, att det bästa är att dämpa anspråken och mildra förhoppningarna. Däremot förstår jag inte varför förlaget tycker att man ska sätta sig i något som heter "mysfåtöljen" när man läser denna bok - att läsa Beckett låter sig bäst göras i det ryggläge hans figurer så gärna själva förespråkar och söker.

Tidigare har den här novellen ingått i ett svenskt urval som fick titeln Avigt & Co, en bok som inte är helt lätt att få tag på. Novellen är ganska ordinär, egentligen: berättarjaget träffar en prostituerad kvinna - Lolo (Loulou) / Anne, och för att visa världen vem han är kär i skriver han hennes namn i en koskit (vad han sedan gör med fingret - det får du själv läsa och ta reda på). Han flyttar in i hennes lägenhet, hon blir gravid, vilket inte gör honom glad(are). Det är allt.

Till Becketts stora förtjänster hör att han var först att genomskåda Joyce, såg att landsmannen inte var något annat än en återvändsgränd - därför började han skriva på franska, och blev kvitt ordlekarna och språkekvilibrismen som hotade att förgöra hans asketiska ideal. Men det är inte som språkförnyare Beckett bidrar: mer är det hans personlighet, hans grundmurade inställning mot livet, att allt ändå bara är ett djävulskt spratt, en slags oro inför världens beskaffenhet - aningen att hur du än gör tar du ändå alltid miste, så du måste ha olika alternativ öppna hela tiden, och du måste gardera dig, för livet ställer alltid till med olika upptåg för att retas och straffas, ett "vad man än säger om att vara sig själv är det ännu värre att inte vara det".

Är då Becketts ord om kärleken, att vi inte har något annat val än att ägna oss åt varandra, på något sätt applicerbara - gångbara? I morse läste jag i DN att inte ens de forskare som ägnar sig åt kärlekens kemi är säkra på att oxytocin, som brukar användas i nässpray och parfym för att få hugade att idka kärlek, är en säkrare metod än den traditionella lösningen, att helt enkelt ägna sig åt varandra.