bernur

Shelley fick utstå mycket hån för sin ateism, som han med förlov sagt kunde ha presenterat lite smidigare - men lika varsamt som han kunde hantera språket i sina svåröverträffade dikter, lika vårdslöst rörde han sig bland sin samtids åsikter, och hade inget annat val än att dra till Italien, om än han beskrev det som exilernas paradis. Och han har också kritiserats hårt för sina tomma fraser: därför är det befriande att Guardian som "Poem of the week" (DN brukar imitera Guardian i mycket, varför inte skapa sin "veckans dikt", med lika ambitiösa kommentarer?) väljer en av hans ursinniga sonetter ("a furious sonnet"), om den galna kung George, som mer eller mindre låg på sin dödsbädd när Shelley på behörigt avstånd skrev sin dikt. Carol Rumens skriver fint men inte okritiskt om sonetten, och frågar retoriskt varför inte dagens politiska dikter kan visa ett liknande patos: det saknas inte mål att angripa.