bernur

Så här ser den alltså ut, den gröna bok som jag berättade om förra veckan för klassen när vi läste lite Rilke, då jag sa att det finns människor i Jönköping som varje vår går ut i skogen och läser de här dikterna, för man måste läsa dem i motvinden, uppleva dem i liknande vårvindar som Rilke levde i när han skrev dem ... (Troligen tänkte jag på en gammal intervju med Lars Norén, där han sa att han rensade sig själsligen genom att varje vår läsa Duinoelegierna utomhus.) I dag, när det har snöat så där outsägligt vackert, läser jag Rilkes Duinoelegier i den gamla (hur gammal? undrar du ofint nog - - -) tvåspråkiga upplagan, med Erik Lindegrens tjusiga men kanske inte helt bokstavstrogna översättning som en prydlig spegel till Rilkes tjusiga tyska.

Wer, wenn ich schriee, hörte mich denn aus der Engel

Ordnungen? und gesetzt selbst, es nähme

einer mich plötzlich ans Herz: ich verginge von seinem

stärkeren Dasein. Denn das Schöne ist nichts

als des Schrecklichen Anfang, den wir noch grade ertragen,

und wir bewundern es so, weil es gelassen verschmäht,

uns zu zerstören. Ein jeder Engel ist schrecklich.

I diktens upptakt, dess första uppfordrande sju rader, etablerar Rilke den atmosfär som sedan präglar hela dikten. Där finns änglarna, skräcken, pessimismen, viljan att frivilligt söka sig till gränsen, att utsätta sig för fara, att försöka hitta en ytterligare dimension i tillvaron - men också språkets hyperkänslighet, det romantiska anspråket att skapa ett hjärtats språk, liksom en utpräglad riktning mot negativa ordval, Lindegrens 'förintades', 'förfärandes', 'förgöra'. Hela tiden på avstånd de upphöjda änglarna, de som vi bara kan ana.  

Men just det där att han säger att han förintas av änglarna, trots att de också är avvisande. Är det däri rädslan ligger, i en bävande (be)undran: att de äger denna makt, att man inte kan lita på dem, dessa upphöjda varelser, större än människan och det mänskliga? Och Rilke försöker förgäves överskrida människans snäva sfär, och sällan har väl poesin upplevt ett liknande försök att nå utanför det egna jagets gränser. Liksom önskan att uppgå i ett svävande tillstånd - liksom hos Shelley blir Rilkes ord ibland viktlösa, som om han skapat med tyngdlösa händer ett eteriskt språk, där orden flyger, flyter. Shelley - ja, men också Hölderlin.

Här finns "den mörka snyftningens lockrop", Rilkes sorgsenhet som pareras med en optimism som kan te sig paradoxal. För samtidigt som språket är stämt i extasens tonart, som om det sträcker sig mot inget annat än möjligheter, mot all potential som är (o)tänkbar i tillvaron, finns en skuggning över orden, en vetskap att trots saligheten, trots hänryckningen, får missmodet alltid ett ord med i laget, att det inte går att undkomma eller tysta Klagan: "Ja, das Entsetzliche lächelte ..." ("Ja, det ohyggliga log ..."), som om förnuftet inte kan styra över känslan, som om rationellt tänkande slås ut av den inre stormen, det Shelley beskrev så vackert ("Less oft is peace in Shelley´s mind, / Than calm in waters seen"). Det ohyggliga log: tydligare kan inte Edmund Burkes 1700-talstolkning av det sublima formuleras.

Rilkes gåtfulla och kortfattade formel lyder: "Denn Bleiben ist nirgends", något som Lindegren nästan lyckas göra ännu mer gåtfullt ("Ty ett alltid finns aldrig"). Men vad menas då med detta? Att vi bara kan vistas i något som inte existerar, att vår tillvaro bara är skenbar, att den riktiga finns någon annanstans (annanstädes), bortom transcendensen. Allt hos Rilke är rörelse - han trotsar nuet, blir aldrig stillastående. Allt blir förvandling, en längtan mot fjärde dimensionen, mot femte elementet, mot sjunde sinnet ...

Rilke avundas djuren, som inte likt människan mist kontakt med det naturliga - människan är för lite djur, menar han. Hela tiden söker han sig mot vidd, mot det som inte vet av några gränser, i en tillåtandets poetik, en estetik som stolt deklarerar att den viktigaste regeln är avsaknaden av regler. En liknande förhoppning finns hos Shelley, som hade lika grönt hjärta som Rilke - en optimism som försöker bygga vattentäta skott mot den förtvivlan, som ändå vill bli granne med sällheten, ack!

Därför blir också barnet idealgestalten för Rilke: barnet med dess anade storhet innan vi fördärvar det med vår idiotiska önskan att de ska vända sin blick åt fel håll - bakåt, vad tror vi att de ska se där? Nej, vi ska vända oss mot det öppna, mot rymderna, mot "diese unseren Räume" - och inom oss är rymderna gigantiska, omätbara, för det är känslornas områden. Men vi människor har också oanade resurser, dolda talanger, outnyttjad kapacitet - det är bara det att vi inte låtsas om det, vi nöjer oss med strunt. Allt finns framför oss: "uns noch nich offenen Freuden" - i längtan, ofullbordan; därför sviker Rilke nostalgin, i ett beware of the view back-credo.

Oron och rastlösheten driver honom alltid vidare, som om han inte klarar av att vila i nuet. Allt är förflyttning hos Rilke, där han pekar sin galjonsfigur mot det Osynliga. Den självförvållade skräcken ger hög vilopuls, kan jag konstatera, och ångrar nästan att jag inte gick ut i snöstormen för att läsa - men faran finns inte alltid där man söker den, och den förväntade stigningen blir ett fallande, men huvudsaken är rörelsen.     

Und wir, die an steigendes Glück

denken, empfänden die Rührung,

die uns beinah bestürzt,

wenn ein Glückliches fällt.