bernur

Tack vare omsorg från förlaget Ersatz och översättaren Peter Handberg har vi fått en skimrande bok med ett ganska generöst urval dikter av den tyska författaren Else Lasker-Schüler - och det var inte ett årtionde för tidigt, kan sägas. För här rör det sig om dikter som kan vara hundra år gamla - och ändå talar de så direkt till oss här och nu, som om de känslor som ligger investerade här har bevarats intakta, och nu tillåtits blomma ut, sprida sina vackra åtbörder frikostigt och elegant. Och tacksamt nog får vi en tvåspråkig upplaga. Utöver dikterna innehåller boken tio fantasifullt skrivna porträtt av framför allt författarkolleger, som Lasker-Schüler beskriver utan att lägga allt för stor vikt vid det som brukar kallas god ton och sedvanligt hyfs, utan hon visar att en poet är alltid en poet.

Men också en fin presentation av författaren i efterordet, skrivet av översättaren Peter Handberg (läs även Bodil Zalevskys tidigare grundliga introduktion till denna författare). Else Lasker-Schüler brukade hävda att hon var född i Egypten: ja, var annars? Exilen är poetens enda hemland, och riktiga poeter mytologiserar alltid sig själva. Givetvis väckte hennes anspråk förargelse under samtiden, även om hon verkar ha erbjudits något större förståelse än Edith Södergran fick, som mest betraktades som hysterisk och nervsjuk; Handberg citerar Södergrans omdöme i ett brev till Hagar Olsson: "Men Else Lasker-Sch. är ju överjordiskt härlig..." Och liksom Södergrans Vierge Moderne kan österrikiskan synas vara en androgyn Tintomara-gestalt, med sin otidsenligt manliga frisyr och dito klädsel, för att inte tala om det chockerande rättframma uppförandet.

Hon skriver om kärleken som kollrar bort människan, sätter alla sinnen ur spel, gör oss till en dödens like, med Sapfos ord. Och det här är på liv och död: genomgående allvarliga dikter, något helt annat än töntiga kärleksförklaringar från svenska ministrar eller färdigtryckta Alla hjärtans dag-kort ... I Lasker-Schülers kärleksdikter är det alltid känslostorm: men hur ska känslor annars skildras, än som överdrifter? Här finns inte tillstymmelsen till återhållsamhet, utan bara en intensitet som är skapad för att stegras, en lidelse och passion som kräver att stillas.

Det här urvalets första dikt kan läsas som en poetik: författaren vänder sig ifrån människornas trånga inskränkta och konstlösa värld ("O, jag dör bland er! / Ni kväver mig med er"), till förmån för diktens fria vidder, där hon lägger ut trådar - men inte för att likt Ariadne hjälpa eller bistå den efterföljande läsaren, utan för att vilseleda, skapa oreda, och hon erbjuder ett tjusigt provocerande ord: "virrvarr!"  

Liksom hos Södergran blir 'längtan' ett kodord för Lasker-Schüler. Men det är en ännu häftigare och mer ihållande längtan som kommer till uttryck. Den ställs mot sin skenbara antites: erfarenheten, den konkreta upplevelsen. Men Lasker-Schüler lyckas åskådliggöra det metafysiska, och förkroppsligar det icke-reella, det icke-materiella, med sina mirakulösa ord.

'Eld' och 'brand' blir hennes nyckelord, liksom 'natt', 'blod', 'smärta'. Hemlös vandrar hon vilse - med det återkommande ordet, 'jag irrar' - i sina dikter, koncist hållna som starka barriärer för de gränslösa känslor som de inrymmer. Men hon vandrar också hemlös i sina känslor: för känslorna saknar också hemort, där finns ingen gräns. Irrandet blir också en slags tröst, en förtröstan, en kompass: en icke-riktning är också en riktning, för det är ändå något att hålla fast vid, och vägen är alltid viktigare än målet, och det är alltid viktigare att befinna sig på vägen än att veta vart den går. Smärtan i kärleken blir påtaglig, aldrig skildrad med distans, eller med det som på skrivarskolor brukar kallas allmängiltighet: här är allt skriande privat.

Allra mest fruktar Lasker-Schüler tomheten: avsaknaden av känslor blir ändå värre än plågorna, kvalen. När hon påstår något skapar hon en fullständig tillit hos läsaren: hon kan påstå vad som helst, och det är alltid lika troligt, även när hon lämnar det stormande inre och rör sig utåt, och beskriver den yttre världen i nästan surrealistiska syner. Det är svårt att avgöra vad som är megalomani och vad som enbart handlar om att ta sig själv på tillräckligt stort allvar.

Med viljestyrkan lyckas Else Lasker-Schüler poetisera världen, ge den ett skimmer, en knuff mot skönhet. Några dikter handlar om tidningsutgivaren Johannes Holzmann, mördad i ryskt fängelse 1914, där hon också skriver så identifikatoriskt att hon inte skiljer på vem av dem som är död; hon skriver från andra sidan döden själv, i en självklar formel som upphäver fysiken och matematiken: Han är död = Hon är död. Även annars lyckas hon övertrumfa logiken, och slår ut tidens lagar.

Ytterst få av dessa dikter har funnits tillgängliga på svenska tidigare: i någon enstaka antologi, exempelvis den som En bok för alla gav ut i mitten av 90-talet, med tolv poeter som inte fått Nobelpriset, och något enstaka nummer av Lyrikvännen (nummer 3 1985, i Ernst Brunners genomgång av tysk expressionistisk poesi). Här har Handberg översatt hennes outsägligt sorgliga dikt "Avsked", en avskalad och oförställd komprimerad version av det som Poe åstadkom med "The Raven" ("När det bultade på min dörr, / Var det mitt eget hjärta"), och avslutningens "Men du kom aldrig med aftonen - / ...Jag stod där i gyllene skor." 

I den här boken finns alldeles för mycket för att jag kan ta upp det här, alldeles för många bra eller starka dikter - dikter som lever och andas organiskt, som finns och bara är, ord som det känns som en ynnest att få ta del av.

Aber dein Antlitz wärmt meine Welt,

Von dir geht alles Blühen aus.

Wenn du mich ansiehst,

Wird mein Herz süß.

Ich liege unter deinem Lächeln.

Und lerne Tag und Nacht bereiten

(Men ditt ansikte värmer min värld, / Det är från dig som allting blommar. // När du ser på mig, / Blir mitt hjärta ljuvt. // Jag ligger under ditt leende / Och lär mig förbereda dagen och natten).

Det här är suveränt bra, tack vare omedelbarheten, direktheten mellan känslan och uttrycket: här finns ingen kontrollerande distans, inget som hejdar, utan författaren skriver i total frihet. Det är vilda, otyglade dikter, som briljant och skarpt återfångats också på det svenska språk Peter Handberg har hittat åt de tyska dikterna.