Det visa leendet och det narraktiga gapskrattet. Skrattet och den medeltida kyrkan, Olle Ferm
Varför skrattar vi? För att vi annars får höra att vi inte har någon humor, kanske. Men är det då humor att skratta på kommando, helst så högljutt som möjligt? Borde inte skrattet hellre vara en lika privat angelägenhet som tårarna?
Vi som har förmånen att vara medlemmar i Humanistiska förbundet får som årsbok Olle Ferms genuint välforskade Det visa leendet och det narraktiga gapskrattet. Skrattet och den medeltida kyrkan. Ferm är professor i medeltidshistoria, och boken är tillkommen i ett samarbete med sällskapet Runica et Mediævalia, som huserar vid Centrum för medeltidsstudier vid Stockholms universitet. Enligt mina informanter skulle boken ha en medförfattare, men denne fullgjorde inte sina plikter (fritt fram för spekulationer om vem som är den skyldige).
Det heter att medeltiden inte var något att skratta åt, men den schablonbilden vill Ferm tillrättalägga: "den bild av medeltiden som fastnar på vår näthinna och blir kvar i vårt medvetande bestäms av var vi fäster vår blick och hur vi värderar de intryck vi mottar". Ja, verkligen. Det fanns förvisso en åtskillnad mellan överhetens allvar och folkets uppsluppna skrattkultur, tidigare emfatiskt redovisat av Michail Bachtin, men Ferm visar att de senmedeltida karnevalerna hade sitt ursprung i både det som gick under namnet "decemberfriheten" (där högtider utgjorde en frizon, där spexande var tillåtet) och även "dårfesten" - båda fenomenen belagda under 1100-talet; de senare var klerkernas egna personalfester, och deras beteenden övertogs senare av lekmännen.
Men först börjar Ferm med Bibeln: skrattade någonsin Jesus? Det är en fråga som han kanske berör lite väl länge, för det svar han kommer fram till blir ett obestämt 'kanske'. Dock finns det gott om exempel på leende Jesus-figurer i konsten. Kanske de allvarsamma prästerna ville tillrättalägga detta förhållande: i deras värld var det bara dårar som skrattade, och möjligen barn och kvinnor ... En rolig anekdot här handlar om supande klerker, som övergick till att tala latin när de fått för mycket under västen, i full vetskap att de skulle börja prata om olämpligheter under dylik påverkan - något som också bevisar att det inte var fullt så vattentäta skott mellan stånden på den tiden.
Enligt modern vetenskap lever den som skrattar ett längre liv (tillåt mig skratta åt sådana befängda nyheter, säger jag bara). Om det fanns så stor anledning att skratta under medeltiden vet jag inte - kanske just därför fanns det anledning att skapa sina tillfällen. Det viktigaste för dem var i alla fall att inte överdriva skämtandet, utan förlägga det till exempelvis strategiska punkter i evighetslånga predikningar (bäst jag avslutar den här texten, innan den också blir evighetslång - jag kommer inte heller på något bra skämt att avsluta med, typiskt nog - - -), för att inte åhörarskaran skulle falla i sömn ...
Då log Sara...
I den svenska Bibeln log Sara, i den tyska skrattade hon. Jag har förstått att det hebreiska verbet inte skiljer på skratta och le, och man inte heller gjorde det på svenska förrän ganska sent.
Det är klart att Jesus skrattade och log ,men hur det har språkligt återgivits är en annan fråga.
men nog kan det vara befriande att stundom skratta åt sig själv...
en sak som boken kunde ha utrett lite mer, är väl den där förmenta skillnaden mellan leendet och skrattet: titeln utlovar mer än boken håller.
ja: att skratta åt sig själv - speciellt när ingen annan skrattar ...