bernur

När jag läste Cecilia Davidssons förra bok, romanen Sjunken hjärna, var det med missmod och besvikelse i hälarna, och jag befarade att här har vi en författare på tomgång, som inte kan ta sig vidare med sitt skrivande, att det inte utvecklas ett iota. När hon nu återvänder till den novellgenre hon slipat till behärskning i tre tidigare samlingar, med en bok med en titel som känns lite halvhjärtat krystad - Det var länge sedan det var så här spännande - är det fortfarande med den där gnagande misstanken: vad har hon att säga mig nu?

Ja, kanske inte tillräckligt för att jag ska bli så där begeistrad längre, känns det som. Förvisso: handlaget är det bekanta, med situationer som laddas med nerv och oro, och hotfulla åtbörder som kryper in i vardagliga tilldragelser. Upptakten, där någon kletat skit i trappuppgången, är symtomatisk: en irritation över något i tillvaron har spridit sig till gestalterna, och då kan ett bildligt skit(snack, exempelvis) manifesteras i bokstavlig skit. 

Men jag kan sakna den spontanitet som jag ändå tycker var närvarande i hennes tidigare novellsamlingar. "Det måste helt enkelt finnas en förklaring", säger Hans-Olof i en novell, efter att ha sett en påtänd man ge sig iväg i ett språng ut i tomma intet. Men någon förklaring erbjuder Davidsson inte, utan novellerna skildrar personer som hamnat i mental dvala - risken är bara att läsarens engagemang närmar sig något liknande, något letargiskt, när vi ställs åt sidan, som om författaren inte själv kan uppbåda något intresse för sina egna gestalter. "Vad är det som händer?" är en fråga som ersätts av ett "bryr jag mig?"

Här finns öppna slut, och novellerna som är så svåra att nagla fast i en bestämd tolkning är idealiska att till exempel använda i klassrumssituationer, och jag kan tänka mig att skrivskolelever har mycket att lära av Davidssons metod att skildra skeenden utan att gå för långt. Men till sist känner jag ändå bara att det kan bli för mycket av det där oförutsägbara, som rentav kan upplevas som förutsägbart i all sin opålitlighet, eller att det som ska vara konstigt mest blir konstlat, och det udda blir fyrkantigt - hon lägger sig lite för nära det sökta, det lite väl uttänkta; hon förbryllar mer än hon förgyller läsaren.

Dock finns en viss öppning i den melankoliskt anfrätta slutnovellen, "Liv och död", som kan ge intryck av att vara skriven av en annan författare: där vidareutvecklar hon sin antydningsförmåga, och lyckas skapa gestalter som känns levande på riktigt, som rumsterar om alla givna förväntningar och förmår ta läsarfantasin i besittning genom att vara fullt mänskliga, genom att innehålla ett inre liv som engagerar, och inte vara fullt så strömlinjeformat programmatiska. Det är ändå löftesrikt, på något sätt.