bernur

Ibland hörs klagomål på våra nya tiders nya seder, hur bloggen och e-breven har gjort det gammaldags (underförstått också hederliga) brevskrivandet obsolet, och att framtida forskare ställs inför svåröverskådliga uppgifter när de ska rekonstruera våra storheters korrespondens och dagböcker, när allt deras vardagsskrivande har en så efemär karaktär. Ja, bättre var det förr, kan man tycka, och den som vill kan konsultera Marcel Prousts cirka 5 000 bevarade brev i ett band med 21 volymer, eller kanske tycka att det räcker med det lilla urval Bonniers har låtit Maria Hjorth och Britt Wilson Lohse från Marcel Proust-sällskapet göra, i Anders Bodegårds stillsamma översättning.

Men det ska nog skyndsamt sägas att Proust inte är någon överdrivet temperamentsfull brevskrivare, eller ens att han i sina mer privata stunder lättar på förlåten och blir särskilt förtrolig. Det mesta handlar om krämporna, men visst – i några av breven till Reynaldo Hahn, kompositören, är han halvt uppsluppen och hänger sig åt ett slags barnsligt låtsasspråk, med påhittade ord, lekfulla formuleringar och en glädje i språkets möjligheter – där är det som att han tappar besinningen, glömmer bort att han har ett hårt tuktande överjag.

Att Proust lär ha yttrat ett Brûlez des lettres! (bränn breven!) är inte förvånande – är det inte alla författares ambivalens som yttras här, med både önskan om utplåning och tvånget att spara? Vi kan vara tacksamma för att så många författare inte ger efter för omedelbara impulser. Nu finns det inte så mycket för Proust att skämmas för här – han är inte annat än människa – men trist nog behåller han nästan konsekvent den utpräglade maskeringsteknik som han är så förfaren i när han skriver romanen: det finns inget demonstrerande hos Proust, men inte heller något demonstrativt – han skyr –ismer, manifest, programförklaringar, och befinner sig helt ensam i sitt skrivande, lika bokstavligt som bildligt.

Ska brev läsas? Är det inte för privat? Bodegård är i sitt förord inne på liknande tankar, och oroar sig för att läsandet gör honom till voyeur. Men det är också det som är poängen: ja, vi som läser detta är voyeurer – och det är inget att skämmas för. Han skrev breven, alltså får vi läsa dem – det finns inget privat skrivande, utan allt skrivande tillkommer med någon annan läsare i åtanke – ja, i de här fallen till en viss adressat, men problemet med den här samlingen är snarast att breven inte är privata nog.

Föga förvånande för den som brytt sig om att läsa annat av denne Proust är det hans tankar om konst som hör till det mest intressanta här – han menade att vi är predestinerade att gilla vissa saker, helt enkelt, och ja, det skulle förklara varför så ofta konstverk lyckas besegra det initiala motståndet, att vi inte kan försvara oss mot dess inneboende kraft; för Proust har konstupplevelser en religiös innebörd, som pekar mot en dimension bortom den uppenbara sinnevärlden, en metafysisk värld av förhöjda upplevelser. Något av den hyperkänslighet som Proust visar i sin roman På spaning efter den tid som flytt kan återfinnas också i hans brev.

Krämporna, ja: de som slutligen ändade hans liv i förtid, men endast efter att han i sann perfektionistisk anda hade slutfört (eller så gott som) romanprojektet i sju välmatade delar – som bekant var både fadern och brodern eminenta läkare – själv var han en eminent patient, och det är i några av breven till modern som han öppnar fördämningarna till gnället.

I ett brev från sommaren 1920 till journalisten Maurice Montabré skriver Proust om att han inte vill veta av någon åtskillnad mellan andens och handens sysslor: ”Anden leder handen”. Han skriver också att om han inte blivit författare önskade att han blivit bagare – något som får mig att erinra mig Södergrans tjusiga dikt där hon bakar en katedral (”Jag vill vara ogenerad - / därför struntar jag i ädla stilar, / ärmarna kavlar jag upp. / Diktens deg jäser...”, en dikt publicerad två år tidigare). Lite lustigt skriver han också till en viss Harry Swann, med vackra formuleringar om ”den ytterst speciella kemi som verkar i vår hjärna då vi finner på ett namn”.

Det melankoliska sinnelaget yppar sig även i hur han relativt tidigt – han är i fyrtioårsåldern – skriver så här: ”Det har nu länge varit så att livet endast erbjuder mig tilldragelser som jag redan beskrivit”. Livet i retrospektiv – så skriver han när han är i inledningsskedet till På spaning efter den tid som flytt. Men helt förgängligt är hans arbete alltså inte: läs breven om du är inne i Prousts värld, för annars kanske det kan kvitta för dig.