bernur

Lovecraft med katten Felis

Att alla författare skriver fram en annan värld må te sig vara något av en truism, men det är en himmelsvid - eller kanske snarare avgrundsvid - skillnad mellan den gemytlighet vissa författare lägger in mellan sig själva och sin fantasivärld och den helt uppriktiga distanslöshet den legendariskt mytomspunna amerikanska skräckförfattaren H.P. Lovecraft (1890-1937) begagnar sig av när han skapar (eller skapas i) sina hemska skrivna världar, där allt på något sätt alltid ter sig riktigare än i den så kallat verkliga världen.

Förlaget ellerströms ger som första volym i "element", en ny serie böcker i fragmentgenren, ut Lovecrafts Anteckningsbok, en bok där han skriver ned utkast och idéer, delvis för att använda dem i kommande noveller. Översättningen har gjorts av Jonas Ellerström och Matthias Fyhr, den senare verksam på HLK som lärare i litteratur, och genuin Lovecraft-kännare, vilket visade sig i den monografi om författaren, Död men drömmande, som han gav ut häromåret.

Och drömmen är ett viktigt inslag i dessa anteckningar, kanske rentav det viktigaste. I förordet låter Ellerström och Fyhr fem suggestiva påståenden bilda utgångspunkt för korta resonemang om Lovecrafts förhållande till drömmen: bland annat påpekas adjektivens betydelse för den säregna Lovecraft-atmosfären, där substantivens konkreta värld offras för abstrakta beskrivande adjektiv. Hans noveller skildrar ofta förvrängda världar, med en mer atmosfärisk än visuell skräck: han är bäst i anslaget, sämre när fasan ska synliggöras.

Så lämpligt då att vi här får dessa ouvertyrer. I den här korta boken med 222 anteckningar finns hela Lovecrafts estetik i koncentrat; det kunde befaras att det här skulle bli en angelägenhet för de redan invigda, men kanske den hellre ska fungera som en utsökt introduktion till det här författarskapet.

I viss mån erinrar metoden om en trollkarl som lite lojt plockar fram kaniner ur en hatt: Lovecraft har en horrorskön idé till alla tillfällen, och det är verkligen ingen hejd på ruskigheterna som han singlar iväg i läsarens riktning. Det mesta är otäckt på riktigt, men det finns några lekfullheter också, som i anteckning nummer 88, som handlar om en katt som övertar sin ägares personlighet när han dör, och börjar skriva med hans handstil - kanske en illustration till Edgar Allan Poes uppfattning att idealet för författaren är att skriva som en katt ...

Men drömmarna ger inte den här författaren någon ro eller befrielse - här ökas bara intensiteten i fasan, och vi kan inte tala om kompensatoriska drömmar som lindrar en överdjävlig vakentillvaro: hos Lovecraft är den parallella världen alltid det värre alternativet, och alla drömmar blir oundvikligt mardrömmar. 

En anteckning från 1930 skildrar troligen Andrées misslyckade polarexpedition till Nordpolen, samma år som de döda kropparna hittades: Lovecraft låter upptäckare hitta exponerade filmrullar, som visar "en egendomlig fasa". Allt finns i antydningarna, i sprickorna, i mellanrumen, i det namnlösa, i det som inte får uttalas: språket kan ha samma funktion som magiska amuletter, som affirmationer.

Korta, poetiska, vackra, stämningsfulla, hemska - dessa 222 skisser kan läsas som kinesiska olyckskakor, om man så vill - utsökta små noteringar som är riktade mot det ohyggliga.