bernur

Det här är den tyngsta bok som jag någonsin har läst, och kanske också en av de mest överflödiga. Ja, här finns mycket att himla med ögonen åt, och det enda som håller intresset uppe är väl det där uttalade ”smittande humöret”, som Göran Hägg stoltserar med i förordet, där han också är omåttligt stolt över att vara ensam om urvalet, medan det i andra länder har krävts hundratals skribenter: ja, tänk att det krävs Sverige för en dylik lärdomsgigant!

Boken med det imponerande omfånget och den avskräckande tyngden och den uppfordrande titeln är förstås 1001 böcker du måste läsa innan du dör, del i ett världsomspännande projekt som också brukar inkludera filmer, målningar, etc … Och visst: vi kan konstatera att det har skrivits så många bra böcker i världshistorien att den som väljer bort samtidslitteraturen ändå kan hålla sig sysselsatt resten av livet. För även om Hägg kan vara väldigt generös i sitt urval ger han några flagranta exempel på läsluckor också. Att Hemingway finns på omslaget är ingen tillfällighet: han finns representerad med tio titlar (medan hans på alla plan överlägsna antagonist Faulkner endast fått med en – dessutom den lite sekundära Inkräktare i stoftet, på sin höjd hans sjunde eller åttonde bästa roman!), en fler än Shakespeare, bara för att plocka ett exempel. Att Joyce Carol Oates har fått med tolv titlar medan Virginia Woolf endast fått en är kanske också lite magstarkt, liksom att åtta romaner av Dickens väger tyngre än alla George Eliots (hennes Middlemarch är oändligt rikare och viktigare än allt Dickens skrev), att Julian Barnes och Ian McEwan är rikligt representerade men inget av Martin Amis, och att urvalet för Bellow och Calvino är udda och godtyckligt, liksom att vi ombeds läsa Stieg men inte Stig Larsson, att Liza Marklund är viktigare än Lotta Lotass – und so weiter …

Den som vill kan sörja avsaknaden av författare som Marguerite Duras och Clarice Lispector, i synnerhet när det snarare finns fler sämre än bra böcker ju närmare vi kommer det slutande 1900-talet. En annan kuriositet är att Hägg är frikostig med pornografiska böcker, varför det är väldigt oaktsamt att då ignorera det bästa verket i den genren, Pauline Réages Berättelsen om O.   

Nästan tusen sidor tjock är den här boken i otympligaste laget: tung, med sidor som sladdrar, och med nästan mer bild än text. Handlingsreferaten lyckas fånga essensen i de flesta verken, men något personligt urval blir det inte annat än undantagsvis. Det handlar framför allt om de mest omtalade böckerna än de bästa, och eftersom sådant går i konjunkturer har boken ett värde endast här och nu: speciellt urvalet från 2000-talet är högst diskutabelt – en anmärkning som Hägg i rättvisans namn uppmärksammar.

Boken verkar nog mest ha tillkommits för Häggs egen skull. Han skriver entusiastiskt, men den som har tagit del av hans två verk om litteraturhistorien känner igen hans omdömen, som han inte tröttnar på att upprepa. Modernismen ger han inte mycket för – bara när den skildrar det välbekanta på ett välbekant sätt, och neurotiker göre sig icke något besvär: endast författare som konstaterar att livet går ut på att ha kul och inte ha några samvetsbetänkligheter efteråt genererar goda omdömen hos Hägg.

Lite störande är det väl också med inkronguenser som att Goethe inte skrev några ”page turners”, medan Jane Eyre kallas för en ”sidvändare” (borde det inte vara det omvända förhållandet, med tanke på att Brontës roman skrevs på engelska?), liksom en felstavning av Coleridges dikt Christabel – överhuvudtaget är poesin snålt representerad (att Coleridge nämns är förstås endast i förbifarten: dessutom har Hägg fel när han påstår att Byron läste den publicerade dikten för Mary och Percy Shelley – han hade endast tillgång till en piratkopia, som på flera dramatiska punkter avviker från den version Coleridge lät publicera – känner man inte till detta blir Percys reaktion vid uppläsningen obegriplig; likaså stämmer det inte att Frankenstein är en gotisk roman). Till de andra märkligheterna hör väl att Alice i Underlandet kallas en brittisk version av Ett drömspel, när den publicerades 37 år före Strindbergs pjäs. Att Hägg måste chikanera Boye som romanförfattare, och mena att det endast är Kallocain ”som slagit an och behållit sitt intresse” är en märklig åsikt, när det så uppenbart är Kris som är hennes mest angelägna och aktuella roman – tiden springer obönhörligt ikapp och förbi dystopierna.

Nåväl! Några av Häggs åsikter kan jag dela: som att Strindberg är överskattad som romanförfattare, och att Huckleberry Finn är så gott som oöverträffad bland amerikanska romaner. Under 1800-talet har en strängare urvalsprincip rått, varför en läsare nästan känner sig mer sugen att vända sig ditåt än till det rikligare representerade 1900-talet, med så många försumbara ”mästerverk” och ”moderna klassiker” … Jag undrar bara stillsamt vad den här boken är bra till: den som vill läsa de här böckerna känner väl redan till dem? Behöver man en guide till vad som är den väsentliga litteraturen kan man syssla med annat.