bernur

”För mänsklighetens frid och trygghet är det absolut nödvändigt att några av jordens mörka, döda skrymslen och outforskade djup lämnas i fred; så att inte slumrande anomalier vaknar till nytt liv och hädiskt överlevande mardrömmar vältrar och plaskar ut ur sina svarta lyor till nya och vidare erövringar.”

Harold Bloom menade en gång att orsaken till att Poe inte är lika stor i Amerika som han är i exempelvis Frankrike är att han först måste översättas till engelska: något liknande kan sägas om H.P. Lovecraft, som i sina värsta stunder är en Poe-epigon, men som ibland lyckas skriva bort sitt beroende, och skapa sällsamma egna världar. Att läsa Lovecraft i original är nödvändigt, men ofta lite jobbigt, påfrestande, med den där förkärleken att lirka fram de dunklaste adjektiven. Nu vet jag inte om förbättringsdjävulen har varit aktiv när Lovecraft översätts till svenska, i en takt som på senare år faktiskt har eskalerat.

Senast är det Alastor press som har gett ut Vid vansinnets berg, som mycket väl kan vara Lovecrafts mästerverk: hans enda egentliga roman, och en text som vibrerar av det där skickligt framskrivna obehaget som han är ganska unik om att lyckas (åter)skapa, ur sin fantasis gömmor. En negativ läsarkommentar från första publiceringstillfället för romanen är faktiskt en pricksäker karakteristik av författaren: ”två människor som skrämmer sig själva halvt ihjäl genom att titta på ristningar i några gamla ruiner, och som blir jagade av något som inte ens författaren kan beskriva, och full av mummel om namnlösa fasor som den fönsterlösa materien med fem dimensioner, Yog-Sothoth, etc”.

Den här utgåvan är föredömligt inkluderande, med några bonustexter av Lovecraft, utdrag ur brev där hans estetik förklaras (”Stämning, inte handling, är det som bör odlas i en fantastisk berättelse”), liksom novellen ”Den namnlösa staden”, som är ett slags appendix till romanen, och en bra introduktion av Martin Andersson. Romanen har översatts av den lika flitige som mystiskt anonyme Arthur Isfelt …

Det speciella med Lovecraft är trovärdigheten i hans påhittade mytologi. Detta trots att han som rationell människa med stor kärlek för vetenskapen inte borde tro på allt det övernaturliga – men det är som om det går en spricka mellan människan Howard Philips och författaren Lovecraft, där den skräckförtjuste L. lyckas bemästra den snusförnuftige H.P. Kanske det blir så övertygande för att han inte trodde: att det rationella finns med som en ingrediens i fasan, i det outtalade.    

Här skildras en expedition till Antarktis, där man upptäcker först några kusliga varelser, halvt djur och halvt växter, världens överlägset högsta berg, kanske 12 000 meter högt, och senare en hel spökstad, övergiven för miljontals år sedan av ”De äldre”, Lovecrafts (smek)namn för de som härskade på jorden långt före människorna – en slags antites till Nietzsches kommande Övermänniska, en suverän art som redan har funnits, liksom för att håna människans tillkortakommande, i en uppgiven gest från misantropen Lovecraft, som dömer ut nutidsmänniskan som en sekundär vara i jämförelse med De äldre, vars poetiska skapelseberättelse lyder så här: ”De var De stora gamla som stjärnorna hade strött över jordens yta när planeten var ung – varelser vilkas substans en utomjordisk evolution format, och vilkas makt vår värld aldrig hade frambringat.”

Till det lyckade hör den dokumentära prägeln, med stenograferade rapporter från de allt mer förbluffade expeditionsmedlemmarna, där Lovecraft på något sätt lyckas invagga läsaren i verklighet. Ja, det blir trovärdigt. Det mindre lyckade är väl att han känner sig manad att vara så minutiöst detaljerad när han ska återge den förlorade civilisationens livsstil, och bereder ut sig i långa sjok av långtråkiga spekulationer. Men länge nog håller han läsaren på halster, lyckas förmedla den där oroskänslan som expeditionen drabbas av.

Den stil som Lovecraft odlar är hela tiden ytterst nära gränsen till pekoral: ”I hela skådespelet fanns en orubblig, genomträngande antydan till häpnadsväckande gåtfullhet och slumrande uppenbarelse; som om dessa genomfrusna mardrömsspiror utgjorde pylonerna till en ohygglig port in i förbjudna drömsfärer och invecklade djup av fjärran tid, rymd och hyperdimensioner.” Det är ett skrivande utan tyglar, som tillåts släppa in vilken stilistisk bråte som helst, som vågar vara ogarderad och överlastad. Det som också övertygar är det sorgsna, elegiska tonfallet, som blir ett grundackord hos Lovecraft.

En lustig detalj är att medan jag i min ungdom knappt kunde hitta någon över arton år som läste Lovecraft, förutom någon övervintrad hårdrockare, så har det nu blivit tvärtom, att gamlingar läser honom, medan de yngre läser annat. Ja, det är väl dessa forna artonåringar som återvänder till honom, för att upptäcka att han som författare blir bättre och bättre. Kanske.