bernur

Claes Andersson är (finlandssvensk) poet, jag har läst dikter av honom med ganska stort nöje, och nu har han på det som brukar kallas ålderns höst gett ut sina memoarer, och eftersom han är poet blir det ett magert urval, som tryckts ihop i en behändig liten bok som går under namnet Varje dag mitt hjärta slår. Anteckningar från mitt liv. Just hjärtat spelar en viss roll i hans liv – kanske i allas, när jag tänker efter – med ett flertal operationer, som troligen gjort honom lite extra tacksam över att få (över)leva.

Claes Andersson är också politiker, eller har varit det i två omgångar, och det är möjligt att det finns ränder som någon gång går ur: i vilket fall är prefixet f.d. oändligt lättare att sätta på en politiker – säg Göran Persson – än på en poet – säg Jakob Hellman, oavsett vad de har ägnat sig åt de senaste åren. Här finns dock inga chockerande avslöjande från poetens politiska liv: även från det privata livet är han sparsam med avslöjanden, även om det förvisso finns en del pinsamheter medtagna vars redovisande kan ha sitt ursprung i att författaren blivit tillräckligt gammal för att ge sig själv tillåtelsen att skriva ogarderat, att han inte riktigt bryr sig om att det kan uppfattas som lite farligt – som när han ger uttryck för sin förälskelse i terroristen Gudrun Ensslin, eller skildrar egna tillkortakommanden.

Claes Andersson är också psykiater, till sitt yrke, men den karriären borde rimligen vara avslutad. Som om det inte räckte med de tre p:na (poet, politiker, psykiater), är han också pianist … Med blygsamhet betecknar han sig amatör, men han var redan som sextonåring tillräckligt skicklig för att ackompanjera strippan La Bommie på en finsk skumraskbar, och som gammal har han spelat in egna jazzskivor.

Med sina egna ord är Andersson ”en minnets mytoman”, men det är vi väl alla: skickliga i att dribbla med den gamla sanningen, lägga den tillrätta så där snyggt övertygande, för att skyla det vi inte vill veta av, så pass att vi inte ens vet när (om) vi talar sant. Han har skrivit sin bok med korta fragment, låter varje kapitel bindas ihop av ett tema, och han skriver fint och klokt om till exempel drömmar, om förälskelse, om fotboll, om sitt spelberoende, och så vidare.

Fint och ömsint skildras tillvaron på olika mentalsjukhus, den speciella samvaron mellan patienter och kolleger och den lite interna humorn som blir en överlevnadsstrategi för båda kategorierna. Hösten 1967 är han med och grundar Novemberrörelsen, vars syfte är att hjälpa utsatta grupper i samhället: men när de ska ordna en demonstration för de hemlösa uteblir alla inbjudna hemlösa.

Jag tror att det är en fruktbar och lämplig metod att skriva sina memoarer så här. Alla behöver inte cirka 700 sidor för att berätta om sitt liv. Claes Andersson har ändå inte levt något tråkigt liv: lite lakoniskt återger han två mordförsök riktade mot honom själv. Jag misstänker att många – framför allt politiker – skriver dagbok i det enda syftet att använda dessa anteckningar till sina memoarer, där de nitiskt redovisar allt. Andersson väljer en annan väg: han verkar skriva direkt ur minnet, och om han då missar några detaljer är det inget jag som läsare sörjer. Hans bok blir mer roman än självbiografi, och jag välkomnar det greppet på genren, där han associerar sig fram.