Triptyk
Problemet med sådana som Goya, Rembrandt, Bacon och Munch är att de har satt punkt med sitt arbete. Om det är dramatik och allvar man vill uttrycka så är det väldigt svårt att inte sluta som en trist härapa; Bacon med sin köttiga, vrålande dramatik och Munch med sin dova. Att göra böljande horisontlinjer känns som självmord och skrikande gestalter har både Munch och Bacon patent på. De gör det för bra och uttrycksfullt helt enkelt; det är plågsamt.
Jo, jag tänkte också på Munch ... Kanske det är så: att de har visat på själva begränsningen, att det inte går att komma längre än så i just det avseendet - jag läser nu Thomas Anderbergs bok Alla är vi kritiker, och han säger något liknande, eller han citerar någon (glömt vem) som säger något sådant om litteraturen, att modernismen flera gånger visar på uttrycksformens återvändsgränder - nä, det var inte så det formulerades i boken, men tanken var ungefär så - ja, och det kan stämma med mycket musik också, att det inte går att göra det bättre än vissa ...