bernur

”Vem som helst kan se att verkligheten är helt annorlunda.”

Du vill ha en författare som du kan lita på: en författare som tar dig i handen, leder dig in i sin värld, och du vet att det här kommer att ordna sig, det här kommer att bli bra – oavsett hur osäker marken ser ut att vara och framför allt hur osäker den känns för dig. Ibland heter en sådan författare Åsa Nelvin, och ibland har hon begått självmord vid trettio års ålder, men det bryr du dig inte om, för du litar på hennes röst.

Några dikter av Nelvin fanns att läsa i ett nummer av Lyrikvännen häromåret, och nu har lilla förlaget Lejd gett ut hennes debutroman från 1975, Tillflyktens hus. Den består av fyra delar, där vi efter en någorlunda regelrätt biografi över huvudpersonen ”N” ser en tillvaro som allt mer går in i ett psykosliknande tillstånd, och det inte ens är klart vad som följer, om det är så att vi bevittnar N:s sjukdom, eller kanske tillvaron efter döden, med mardrömmar och hallucinationer som avlöser varandra, och verkligheten sätts ur spel.

N avundas stenen, för stenen ska inte dö. Priset är att den inte heller får leva. Men att avstå från att leva är inte alltid en tillräcklig försäkring mot död(en) … Vid elva års ålder dör mamman, och hon fostras av ovilliga släktingar, och finner inte heller någon hjälp i religionen (förskjuten av släktingarna, förskjuten av gud). Hon är människan reducerad till bokstav: ”Hon, eller N, bara N – hade varit människan utan övertygelse”, kommenteras sakligt efter att hon (eller N, bara N) skrivit sin trettionde och sista dagboksanteckning.

Till boken hör ett förord av Nelvin-experten Maria Öhman. Hon visar eftertryckligt och övertygande hur Tillflyktens hus var ett skärande missljud i den svenska 70-talsprosan: däremot är jag lite tveksam till hennes vilja att dra paralleller till Kafka, med som främsta argument bokstavslikheten hos protagonisten (”K som i Kafka, N som i Nelvin), för när jag läser Nelvins roman verkar hon vara ute i helt andra ärenden. Och nog är det en lite väl tung nyckel(knippa) att sätta i läsarens hand, att så där frankt överräcka Kafka som tolkningsmodell. Mottot till boken är sista strofen ur Lewis Carrolls dikt ”The Walrus and the Carpenter”, från Through the Looking Glass, och det känns som en mer passande liknelse: för det är in i ett Under- eller Spegelland som N går.

Vad Nelvin gör är att hon tar dig med (tillbaka) till barndomens farhågor, i den första delens biografi, som är så övertygande skriven. Där sluter sig N allt mer i sig själv, och i stark kontrast till hennes närgångna skildring av Helvetet blir kommentatorsröstens neutrala tonfall lika otäck: någon som registrerar, någon som inte ingriper.

N är en trasig människa – men den som läser måste vara hel. Hon känner bara hat mot allt vuxet, som utgör precis allt det hon inte vill vara eller identifiera sig med. Hon är kallhamrad och genomskådande: en cynisk outsider av ett slag som annars brukar vara förbehållet en manlig position. Men det finns inget heroiskt eller romantiserande över N:s utanförskap, inget att idealisera eller hylla, utan det är bara grovt och pardonlöst.

Tvångstankarna och neuroserna dansar okontrollerbart inom henne. Och Nelvin skriver rått och skitigt, med brutal brist på sentimentalitet eller någon slags barmhärtighet eller finkänslighet; det finns inget som lindrar eller dämpar ångesten, utan hon skriver totalt skyddslöst, och chockerar med en fullkomlig uppriktighet. Som läsare deltar du i och delar hennes äckel, helt distanslöst: du går in hennes upplevelse.

”Jag blottade tänderna i ett grin mot spegeln, på försök, det var ett leende som såg ut att ha skapats av skalpeller.”