bernur

I nya numret av Språktidningen (6/09) läser jag rubbet, eftersom jag både tappat bort bok och tappat lust att läsa böcker, och hittar en text om Herta Müller, Martina Lowdens kärleksförklaring till ordböcker (själv är jag mer ambivalent: för första gången i mitt liv äger jag nu en ordbok, men den står i skolan, och jag är lika bortkommen i den som i en klädaffär), en användbar manual till SMS-språket (kanske det ska bli mitt nyårslöfte: att skriva bättre SMS - - -), en text om hur demensen påverkar språket, och en fundering kring meningslängd, som visar att 1975 innehöll den genomsnittliga myndighetsmeningen 13 ord, medan den nu innehåller 20 ord, och prognosen visar att på 2030-talet innehåller en sådan mening 26 ord, alltså det dubbla (allt det här (be)visar att det kommer att bli oerhört viktigt att lära sig använda skiljetecknen, så som semikolonet), samt en intressant fundering från Lena Ekberg, chef på Språkrådet: hon menar att infintivmärket "att" efter hjälpverbet "kommer" inte längre är nödvändigt, eller rättare sagt att hon som språkvårdare säger ja till kommer utan att, men att som språkbrukare och med sin inre grammatik säger hon (fortfarande) nej, men det kommer så klart (att) ändras. I ett brevsvar svarar också Ulrika Kvist Darnell något liknande: hon visar att det är hos Strindberg (av alla människor, höll jag på att säga) vi kan hitta det första belägget, från novellsamlingen Giftas: "Så har han gjort i tolv år och så kommer han göra till döddar."

Kom, kom Strindberg
om du nån gång, nånsin blir som dom - - -