bernur

”Jag skriver med slutna ögon, jag skriver med öppna ögon: för att muren ska falla samman, för att muren åter ska bli flod.”

Slumpen – eller något – är ibland bra på att reparera tidigare försummelser. Tidigare har den argentinska poeten Alejandra Pizarnik fört en undanskymd tillvaro i svensk litteratur, men i år har två böcker med tolkningar utkommit: dels Alastor Press samlingsutgåva Fragment för att bemästra döden, och nu ellerströms lite mindre, som har fått namnet Spegelns vägar. Det är Magnus William-Olsson som har översatt, med säker hand, och även skrivit ett fint efterord.

Liksom Clarice Lispector föddes Pizarnik i Ukraina, men flyttade tidigt till Sydamerika (Argentina i Pizarniks fall). Liksom Lispector är Pizarnik en genomgående spännande författare, som det är orättvist att referera eller försöka förklara eller introducera: hon förtjänar att läsas, och att läsas i egen rätt, helt utan några jämförelser. (På grund av sitt självmord vid trettiosex års ålder – ej trettiofem, som förlaget skriver – jämförs hon gärna med Sylvia Plath, men jag vidhåller att hon läses bäst utan sådana jämförelser.)

Men det destruktiva kan inte bortförklaras heller. Här frågar sig Magnus William-Olsson halvt retoriskt: ”Gav hon sitt liv för litteraturen eller var det kanske tvärtom litteraturen som dödade henne?” Nja, utan litteraturen hade hon troligen inte levt alls – om man med liv menar det kursiva, det emfatiska livet, det som levs på riktigt. Litteraturen tar liv: ja, men den ger också liv – annars skulle den inte vara så begärlig.

I Pizarniks dikter är det alltid natt, som om hon ville förneka P.O. Enquists påstående att den enda poesin skrivs mellan sju och elva på förmiddagen, efter åtta timmars hälsosam sömn. Hellre hälsosam poesi skriven ”i hjärtats natt / i mitten av den svarta idén”, verkar Pizarnik mena. Å andra sidan är döden alltid närvarande här, i kommunikation med förtvivlan. Liksom i den ryska folktron, liksom hos Ekelöf, är döden en kvinna, här har hon en röd klänning på sig.

Det är vackert, utsökt, men hopplöst, som i den lilla diktskissen ”GLÖMSKAN”:

på nattens andra strand

är kärleken möjlig

- ta mig med -

ta mig med bland de ljuva substanser

som varje dag dör i ditt minne

Pizarnik är till viss del beroende av surrealismens bildspråk, men hon lyckas oftast bemästra frestelsen att gå vilse i överlastat bildspråk med de långsöktaste liknelserna. Det är också romantiskt: förgäves, allt är för sent, allt har hänt redan. Det mest allmängiltiga blir det mest privata, och Pizarniks dikter är privata, ofta till sin karaktär mer av dagboksanteckningar än av poesi: en skrivarskollärare skulle rekommendera henne att göra dikterna mer allmängiltiga, hävda att hon inte når utanför sin egen sfär – men jag tror att dikterna skulle försvagas av det, att de kanske skulle nå fler människor, men förlora i kraft. Den som har skådat rätt in i det fasansfulla är sällan villig att kompromissa, vill sällan göra avkall på sin vision.

Jag vet inte om det här är något för dig. Jag tyckte mycket om Fragment för att bemästra döden, och givetvis är Spegelns vägar, trots att det är en så liten bok, likaså en fin början till din bekantskap med Alejandra Pizarnik: men bara om du själv vill det.