bernur

Lena Andersson har gjort eller fått sig ett namn som satiriker med skarp penna, där jag åtminstone kan hålla med om första halvan av påståendet, och har lite svårt att ställa in mig i ledet som ger henne hysteriska lovord: jag läste förra romanen Duck City med viss behållning, medan hennes senaste tillskott Slutspelat bara skänker mig en blandning av bryderi och missmod.

Den hårt konstruerade intrigen tillåter en välkänd terroristledare, Vladimir Ibn Nilad – försök missa det anagrammet – tar sig till Sverige (Tensta), för att där planera sina kommande (ill)dåd, och helt inkognitor rör han sig på stadens gator och ligger med horor och gör lite halvloja iakttagelser av det svenska kynnet, som är ungefär lika schablonartade som Anderssons försök att karakterisera det österländska kynnet (mycket, för att inte säga allt, handlar om skägg och hur mycket kläder kvinnor ska ha på sig). Och så går han på teater, två gånger, för att se en uppsättning av Becketts pjäs Slutspel, och påverkas på djupet – eller, ja, det är vad intrigen påstår, men utan att det påverkar handlingen mer än att vi förstår att poesin i Becketts ord berör honom.

Till det lite löjeväckande hör väl att han som romanfigur redan är marinerad i Beckett – inte nog med att hans förnamn är hämtad från den där kända pjäsen, utan hans tyska moder ville också ge honom mellannamnet Estragon …

Till problemen med den här typen av satir är att författaren gärna vill vara förvissad om att läsaren har förstått, verkligen har förstått: därför är det gott om blinkningar med ögat hos Andersson, och lite väl (över)tydliga skämt. Ett av hennes mest angelägna syften är att förtala Sverige, men bara så där lagom glättig, så att man känner igen sig och kan skratta åt hur tokiga vi är ändå. Hon hamnar inte heller i några givande slutsatser i sitt resonemang kring väst versus öst: uppfattningen att vi från väst i smyg beundrar deras fanatism och är avundsjuka på deras övertygelse har hon kalkerat direkt från Baudrillard, till exempel.

Nu skulle jag kanske kunna läsa det här utan att bli gnällig, om det inte vore för att Andersson skriver så vårdslöst – exempelvis är hon snål med kommatecknet. Problemet med Vladimirs svenska löser hon med att han möter ängeln Gustav som på ett ögonblick ger honom den svenska grammatiken, och han uttalar sig alltid begripligt och redigt (till ett av hans särdrag hör att han reagerar när infinitivmärket utelämnas).

Anderssons kritik är sällan vass, utan mer åt det svepande hållet. Ett större problem är kanske att människorna blir så schematiska: de reduceras till enbart sina funktioner, varför det är lite slarvigt att den goda kvinnan som Vladimir möter inte heter Winnie, och inte Sofia heller, utan Kristina. Dialogen – och det här är en roman som nästan enbart består av dialog – är också den formaliserad, och blir aldrig trovärdig. Men det är kanske inte meningen: hon har skrivit en slags saga, och som sådan fungerar den möjlig. Men det är en saga utan fantasi, utan riktig udd. Och epilogens imitation av Beckett är förstås inget annat än pekoral, något hon borde skämmas för.