bernur

Jag fick häromdagen en kommentar från en känd signatur (vi kan kalla den "Bert Karlsson"), med ett påpekande att det dryftas för mycket om hur man inte ska skriva, när det borde vara intressantare med frågan hur man ska skriva. Det kanske kräver en följetong eller två, men jag kan göra en slags prolog, även om jag inser att allt jag säger i frågan kan uppfattas som pompöst. Hur man ska skriva? Som jag skriver, så klart. Jag tycker - på allvar - att mitt sätt att skriva borde bli någon slags norm (förlåt, det är svårt att skriva det här utan att få fnissattacker, men trots detta framhärdar jag i att jag är fullkomligt uppriktig!). Mitt eget ideal är det äventyrliga skrivandet, det som tar risker och dansar på gränsen, som vågar utmana patetiken och ställer sig öga mot öga både med allvaret och löjet, som är varierande, växlar långa meningar med avancerad och elegant meningsbyggnad med korta meningar med pregnant och effektiv meningsbyggnad, ibland kastar in en slarvighet för att det formella inte ska bli för städat och väluppfostrat, och i korthet ett språk som inte behöver bli biten i röven för att att känna igen en flott formulering. Ungefär så - - -