Skola för mörka tankar, Charles Simic
I efterordet till ellerströms utgåva av dikter av den amerikanske poeten Charles Simic, Skola för mörka tankar, skriver översättaren Lasse Söderberg om Simics uppmuntrande svartsyn. Ja – att det är befriande och upplyftande med någon som skrattar åt eländet, så där som E.M. Cioran, kanske – men jag skrattar inte med Simic, tycker inte att det är så värst svartsynt, faktiskt, om än drastiskt eller dråpligt, och en gnutta bittert.
Dikterna är hämtade från åren 1971 till 2005, och jag har inte mycket att säga om urvalet (men Simic debuterade 1967), även om jag har läst bättre dikter av Simic på nätet eller i någon antologi för länge sedan i Umeå, och har inga viktigare anmärkningar mot översättningen, förutom att det känns totalt onödigt att ersätta originalens semikolon med kommatecken, då det för en poet är så fruktansvärt viktigt med rytmen, vilket också Sara Kirsch har påpekat: ”Hela den grafiska utformningen och interpunktionen är en tidtabell för diktens tempo”.
Simic är född i Serbien, emigrerade till Chicago när han var 16, och hans dikter är ofta små anspråkslösa betraktelser om hur samhörigheten mellan människor utspelar sig mellan både tid och rum, om det som förenar oss, och hans egentligen sympatiska uppfattning känns igen från en svensk poet som också debuterade i kölvattnet efter beat-rörelsen, Bruno K. Öijer: men framför allt gör de två något vettigt av detta arv, går vidare. Här finns också en egen variant av surrealismen, ett bildspråk som är på väg att bli överlastat. Det finns här också ett sätt att skriva om figurer som påminner om Dylans 60-talstexter.
Även om svartsyntheten i stort sett saknas blir dikterna från 90-talet och framåt lite dystrare, lite mer uppgivna, där sorgen djupnar. Han konfronterar och hanterar dödsångesten, i sin berättande och mycket typiskt amerikanska poesi. Om man förenklar finns bara två spår där: dels Whitmans breda, extroverta allomfattande och dels Dickinsons smala, introverta exklusiva – men båda är exakt lika megalomaniska, och läser man dem noggrannare finns det mer gemensamma drag än särskiljande. Simic kan nog sägas skriva en slags syntes: nog finns det åtskilligt av whitmansk ödmjukhet, där han i olika dikter också tilltalar sig själv, men han skriver fram dickinsonska demoner i dikten ”Emilys tema”.
Den som betvivlar poetens visionära förmåga kan också läsa dikten ”Marschmusik” från 1990, som elva år innan händelsen förutsäger 9/11: ”Mäktiga torn rasade. […] På den Eviga Lyckans torg / sprang en kvinna förbi skrikande / med en blodig skjorta tryckt mot bröstet”. Å andra sidan skrev Eric Fylkeson redan 1972 – elfte september! – en dikt med den kryptiska titeln ”Minne”: ”jag och skriken var ensamma i fönstret. / Såg två plan lyfta. / Nån ringde genom askan.”
Att det kommer en översättning av Simic är förstås en välkommen gärning, och givetvis är det ellerströms lilla förlag som ansvarar för bedriften: aldrig kommer de stora förlagen att behöva ställas till svars för sin underlåtelse att översätta annat än det som kan krängas i enorma upplagor.