bernur

I Expressen läser jag den engelska romanförfattaren Will Selfs utfall mot mobiltelefonen, en text som känns som den kunde ha varit skriven 1998, det år då han också tar avstamp, för det är då han för första gången ser eller uppmärksammar dessa män som går omkring och synbart talar för sig själv, vilket får Self att dra paralleller till psykosen. Ett tag var det ett obligatoriskt inslag för svenska ståupp-komiker att håna dessa herrar som gjorde sig viktiga - det vill säga, upplyste hela sin omgivning samt mottagaren i luren att de "nu sitter på tåget" - men jag måste säga att sms var en gudomlig uppfinning, även om jag själv fortfarande inte lärt mig hur man skriver sådana (när jag använder T9 vill maskinen bara särskriva alla sammansatta substantiv, till exempel), för nu är det knappt någon som pratar i sin mobiltelefon. Men den som tycker att det var jobbigt med alla dessa högljudda pratare borde erinra sig de ännu jobbigare människorna som under hela 80-talet envisades med att dela med sig av sin musiksmak i bergsprängare,  trots att walkman var uppfunnen: det var reggae under hela djävla sommaren, på varje busshållplats, kan jag säga, så kom inte och säg att det var bättre förr - - -