bernur

I den svenska romantiken erhåller Adolph Törneros en särställning som skicklig prosaförfattare, med sina berömda brev: ett urval av dessa har nu Svenska Akademien i samarbete med Atlantis gett ut under titeln Resebrev, valda av Pär Wästberg, samt med kommentarer av Jonas Ellerström. Och jag kastar mig över den lilla boken, svältfödd på goda utgåvor av böcker från den här epoken (utgivningen – bristen på utgivning – är skandalös, med tanke på svårigheten att hitta lättillgängliga utgåvor av Stagnelius och Tegnér, författare som vilket annat europeiskt land skulle vara stolta över och vårda som klenoder: här nöjer vi oss med en drös böcker om dem, när de i kraft av poeter blir allt mindre lästa).

Törneros befinner sig på resande fot, och skriver långa brev, framför allt till Melcher Falkenberg, militär och nära vän, men även kändisen Nicander tillhörde de lyckliga som fick dessa mirakulösa gåvor från den lycklige Törneros penna. Det må vara sant att epitetet ”ödmjuk” går att fästa på en och annan författare, men här är det nog mer giltigt ändå, med Törneros oförmåga att vara skrytsam i sitt sätt att skriva.

Wästberg menar i förordet att Törneros förvisso gillade kvinnor, men han gillade naturen mer, vilket kanske var beklagligt för honom, men desto mer glädjande för oss, som nu får ta del av hans skildringar av denna natur, där inga detaljer passerar obemärkta: ”Naturen, som hela förmiddagen utsvävat i tårar, hade nu lagt bort sin grämelse, visade oss det gladaste ansikte, hon visat någon under loppet av fjorton dagar, och mottog oss brudklädd i sin nya gröna dräkt med tusentals tindrande juveler”. Wästberg kan i sin tur som få karakterisera en människa med några få drag, när han återger det ofullbordade i Törneros livsprojekt: ”Det förlorade var hans hemort och saknaden fodret i hans reskappa.”

Det mest utmärkande för Törneros stil är hur levande det är – fortfarande, och det trots att det svenska språket har åldrats mer markant än exempelvis det engelska: det är med andra ord ett större avstånd mellan hur en svensk skriver 1822 och en engelsman, betydligt större hinder att övervinna, mer som distraherar i ortografi och ordförråd; den som läser de engelska romantikerna upptäcker snart att deras språk innehåller några ålderdomliga inslag, men det intrycket ersätts snart av hur smidigt och lätt det är att läsa dem, hur lite som egentligen har ändrats språkligt, som om det gick att säga att engelskan har genomgått subtila förändringar medan svenskan fått en make over, en komplett förvandling. Tacksamt nog har Ellerström arbetat fram en relativt diger men behövlig förklaringsdel.

Ja, hur skriver han? Det är påhittigt, friskt, roligt, oförutsägbart, och glatt – här vilar inga ledsamheter – här vilar ingenting, för det är rastlöst skrivet, med ett fortsätt-imperativ över hela texten – och man erinrar sig bara hur Törneros trivs med att skriva, hur han liksom skriver (sig) fram (till) sitt goda humör, kanske genom att tänka på sina adressater, sin läsare. Därför går det alltså att läsa dessa brev utan allt för stor anpassning, utan allt för stora svårigheter. Det direkta tilltalet saknar inte heller talspråkliga inslag, som när han ersätter infinitivmärket ’att’ med ett ’och’, som väl bara kan bero på att även han uttalade det som ’å’. Han kan rentav skriva något som liknar embryot till SMS-språk, när han skriver ”3nne” och ”4vånings”, eller låter ordet ”punkten” skrivas som ”.ten”, till exempel.

Själv skrev Törneros ingen poesi – han är ganska sträng i sina omdömen överlag, och det känns som att han skulle ta med sig den strängheten om han fick för sig att skriva poesi, men han gillade förstås Laurence Sterne, något som då och då kan skönjas i hans stil. Han umgås med storheter som Geijer och Atterbom – en mysig nyårsafton med båda skildras fint – där koralmusik spelas på fortepiano. Han översatte Byrons storslaget dystra dikt ”Darkness” (går att läsa i Lyrikvännen, nr 4/09), men förhåller sig ambivalent till Byron, som han uppfattar som för pessimistisk.