bernur

När Bernur var ett barn trodde han att Gertrude Stein var en fransk författare: på något sätt hade jag fått för mig att det var så, om det hade att göra med hur hon kopplades dit på olika sätt; nu är det som det är med saker man hör som barn, själv kan jag bara säga att det var en tid då jag trodde på allt, och därför finns många av de där sanningarna kvar i mig, inte (tillräckligt) utplånade av empirins ihärdiga restaurationsarbete. Ergo: Gertrude Stein är en fransk författare, och nu har ellerströms gett ut hennes lilla skrift Paris Frankrike, som väl bara lyckas spä på alla påståenden i den riktningen. Görgen Antonsson har översatt, och Jonas Ellerström har skrivit efterordet.

Vad mitt yngre jag och mitt vuxna dito kan enas om i desto högre grad är att Gertrude Stein är en excentrisk författare. Nu kan det sägas om många, kanske alla författare, men jag tycker – på gott och ont – att Stein skruvar till excentriciteten ett steg till, och också att hon inte gärna vill stoltsera med sin annorlundahet, utan att det för henne faller sig helt naturligt, att hon inte skriver som hon gör för att krångla till, för att briljera med sin kufiskhet.

Det är ett helt oortodoxt skrivande, som i Steins fall ger henne den yppersta friheten. Men vådan av hennes spartanska kommatering kan exemplifieras med den här lite osnygga ordföljden: ”en av kvinnorna som gick förbi sa ack ja och nu är det kväll igen, och jo än en gång är det det det är kväll.”

Till en av den här bokens behållningar hör hur Stein rör sig ledigt i sin tid: helt naivt blir förutsättningen, den enda förutsättningen, att det är den enda tiden som räknas – att det har funnits människor före henne som har varit moderna, det är en omöjlig tanke, och likaså att det ska komma moderna människor efter henne; hon tillhör de första som skapar något på nytt, som bryter mot traditionen, och hon är en början och ett slut. Det här tror hon, och det är fel, men charmigt. Vi skulle kunna håna henne, men i stället är det så att mycket som vi nu tar för givet som för henne var nödvändigt att erövra.

Charmen finns också i hur Stein idealiserar 1900-talet, trots att boken tillkommer under andra världskriget, när Frankrike ockuperas av nazisterna. Det finns hela tiden en optimistisk framtidstro, en känsla av att allt kommer att ordna sig. Och i Frankrike känner hon sig som hemma, känner hon igen sig. Hon sätter sig själv i bakgrunden, och undviker den där outhärdliga självcentreringen som är så lockande för den som skriver från exilen.

Paris blev i början av 1900-talet målet för de amerikanska intellektuellas massflykt: ett kulturellt centrum, vars like är svårt att överträffa. I Frankrike behandlar man sina konstnärer väl, menar Stein: vem ska annars skildra deras epok, och med vilka ord? Vad hon målar upp är en terrorbalans, där konstnärerna erbjuds överleva under en outtalad förutsättning att de därmed inte svartmålar makten. Jämför med den bitterhet som jäser i svenskt kulturliv, efter alliansens cyniska kulturpolitik, men jag kan inte förstå den förvåningen.

Men det är i främst landsbygden Stein uppehåller sig, tillsammans med livskamraten Alice B Toklas, som förblir osynlig i boken, men i verkligheten en så viktig figur. Här skildras människorna, och hon skriver om det svåra ämnet nationalkaraktär, och där blir det svårt att komma fram till något utan att ge efter för förenklande generaliseringar, som att om fransmän talar tillräckligt länge avslöjar de sig så småningom, eller att de är ”spännande”. Likaså när hon skriver om fransmännens besatthet av logik: det känns mest som att det handlar om Gertrude Steins besatthet av logik.

Jag tycker att hon gör det lite lätt för sig, som när hon gläntar på dörren till vikten av konservatism, vilket låter som en paradox i hennes fall: det är en tanke hon gärna hade kunnat utveckla. Men nu är det här en fragmentarisk bok, en skiss, och som sådan nöjsam, om än lite frustrerande.