bernur

Men mycket hellre en bok utan rygg än en utan ryggrad, och visst är det här en modig bok, skriven av den då nittonåriga författaren: jag läste den i David James Karashimas engelska översättning 2005, och har inget att anmärka mot Helen Enoksson, som nu har översatt den från japanskan. Det sägs ofta att svenskar är nyfikna på den japanska kulturen: ja, men då ska den helst först filtreras och anpassas till rådande västerländska normer, för den får inte gärna vara för japansk, har jag en känsla av – därför är det mest den menlösaste av mangan och de mest igenkännbara cross over-trenderna som fått genomslag (gothic lolita, som ser ut som Gwen Stefani in Wonderland).

Vad ska man göra när man är ung och uttråkad? Hämnas på livet, kanske, som har orsakat allt det tråkiga. Lui är en nitttonårig f.d. Barbie Girl som träffar punkaren Ama, som har kluven tunga, och senare tatueraren Shiba, som ger henne en draktatuering på ryggen (liksom Thomas Harris tidigare i The Red Dragon och Stieg Larsson senare med sin debutroman som på engelska heter The Girl with the Dragon Tattoo): fast egentligen får hon både en drake och en kirin, det mytologiska japanska djuret (dock inte enhörning, som översättaren felaktigt förklarar i en fotnot: lika missvisande är det svenska omslaget, för det är inte över bröstet tatueringen sitter). Vad som följer är en exposé över sex, sadism, smärta, där Lui snabbt blir alkis och skriksmal.

Lui vill att livet ska kännas, och då blir man villig att utsätta sig för allehanda risktaganden och faror. Hon söker frivilligt upp smärtan, umgås med den, gör den till sin vän, i ett lättigenkännligt mönster, som må se ut som en drake, men mest liknar en begynnande våldsspiral. Ja, så går det när man fraterniserar med farliga män(niskor), kan tyckas. Lui börjar avskärma sig, går rätt in i misantropins lockande marker, isolerar sig från allt mänskligt: ”om solens strålar hade nått varenda vrå på jorden, skulle jag nog ändå hitta ett sätt att göra mig själv till skugga”. Det må låta som vilken emo-litania som helst, men det finns mer av substans i Luis lamentationer, även om hon raljerar lite väl ofta om den egna döden.

Det är en otäck historia Kanehara har att berätta, och hon gör det alltså med öppna ögon, och det är övertygande, och vederhäftigt. Modernistas idé att få boken att se ihopsydd ut är också lyckad, som om den får illustrera stygn i en människokropp: därför är den också (ännu) snyggare än den utgåva av Chuck Palahniuks Fight Club, som de gav ut häromåret, med medföljande bandage.