bernur

Isabelle Adjani och Klaus Kinski i Herzogs Nosferatu (1979).

BTJ förlag ger ut drösvis av böcker, bland dem guider till olika genrer, och nu har Nils Ahnland gett ut boken Odöd, blek och hungrig – vampyren i bok och film, och det är just en fin introduktion till den livaktiga vampyrgenren. Bäst lyckas han när han ger en bakgrund till vampyren, både etymologiskt, historiskt, samt fiktivt. Däremot är större delen av boken en genomgång av titlar – förslag till läsning, och då blir det pliktskyldiga genomgångar, och många titlar blir det …

Han beklagar sig inledningsvis att det inte blir någon analys, men det smyger han förstås in ändå, lite här och där. Ahnland har läst in sig i ämnet, och givetvis finns det åtskilligt att tolka angående vampyrer: enligt mig är det därför de finns kvar, som de så att säga har bitit sig fast hos läsaren – att de i så hög grad inbjuder till tolkning. Det var nog Voltaire som var den förste som såg vampyrerna metaforiskt.

Ursprungligen från det serbiska 1700-talsordet ’vampir’ har det spridits över den civiliserade jorden – i kamp mot civilisationen, dessutom – vampyrtemat, som under senare delen av 00-talet fått en uppsving, tack vare eller på grund av Twilight-böckerna. Men det är så klart inte hela förklaringen: dels har vampyren aldrig varit ute, och dels är Twilight-böckerna knappt kvalificerade som riktiga vampyrböcker. Men vampyrer i folktron har funnits nästan överallt i världen, märkligt nog med undantag för Sverige …

Ahnlands bok blir ett gediget uppslagsverk, kanske i mastigaste laget för den som sträckläser, som jag gör, för även om de fiktiva vampyrerna erbjuder variation i sitt uppträdande, är mönstret ofta detsamma. Men det är en mångskiftande genre. Och skräcken är ofta underordnad: det finns andra underordningar av skräckgenren som är mer skrämmande. Den som läser kan nog svårligen förbli opåverkad av hans entusiastiska tips, som när han skriver fint om Ray Bradburys mästerliga lilla novell ”Mannen på övervåningen” (eller ”Mannen en trappa upp” som den heter i Torsten Blomkvists översättning från Oktoberlandet).

Det var John Polidori, som lånade Byrons uppslag till novellen ”The Vampyre”, som introducerade snyggvampyren – tidigare var den bara en fuling. Höjdpunkten kom med J Sheridan Le Fanus utsökta långnovell ”Carmilla”, som väl är lika underskattad som Dracula är överskattad: tyvärr nämer Ahnland inte att hela idén är lånad från Coleridges dikt ”Christabel”. Ett längre parti om Dracula motiveras av dess enorma inflytande, vilket är rimligt: Ahnland visar på flera ställen exakt vad som tillhör de negativa aspekterna av Bram Stokers roman. Han gör också en fin genomgång av filmatiseringen av Låt den rätte komma in, och kommenterar med likadan precision vad som är filmens tillgångar och brister.

Ahnland skriver vårdat och behärskat, men tänker lite för mycket på läsaren. Han gillar litotesen lite väl mycket, och har också en förkärlek för anglicismer, som ”hidös”. Ofta påminner han om en föreläsare, som tryfferar sin lärdom med lite torr akademisk humor, och i det här ämnet finns det åtskilligt att göra sig lustig över. Den här läsarservicen består av lite onödiga populistiska varningar, som när han tycker att en viss film är överkurs, eller att Ann Radcliffe skriver ”lite fånigt” (dessutom en felaktighet: hon skriver sublimt, underbart). Det ger också hela framställningen en käck ton. Innehållsreferaten kanske kunde ha kortats ned en aning, för det är intressantare att ta del av Ahnlands egen uppfattning, även när jag inte riktigt håller med, som när han är starkt kritisk mot Jesse Francos Hammer Film-Dracula från 1970, en av de bättre och originaltrogna versionerna, faktiskt..

Vad jag önskar är att vampyren återfick något av sin status som farlig outsider, någon som det är synd om: tänk bara på Murnaus och Herzogs Nosferatu, och Stephenie Meyers åstadkommer något åt det hållet med sin vampyr Edward Cullen. Men barnprogram och reklam har förvandlat vampyren till en driftkucku, en harmlös oskadliggjord liten rackare. Om de får hållas tillräckligt länge kommer den att bli lika ond och mordlysten som den en gång var.