Nollnoll att förlora
När jag läser Hanna Nordenhöks summariska sammanfattning av 00-talets poesi i sosseblaskan, och Jesper Olssons lika summariska i Svd, kan jag tycka att de minsann gör (för) stor sak av språkmaterialisternas alster – en uppfattning som verkar delas av Andreas Björsten, som på Den Blinde Argus erbjuder en alternativ historieskrivning, som å andra sidan menar att den enda vettiga poesin skrivs av begripliga poeter, och hans exempel är hämtade bland de uppläsandes skara, ur något som han kallar ”den muntliga poesin”. Inget fel med det, även om många av hans poeter i mina ögon skriver banala dikter som uttrycker endast de enklaste av tankar. Men jag kan förstå irritationen mot OEI-falangen, och jag kan mer än gärna erkänna att det knappast är där som hela min sympati har samlats, utan snarare i något som befinner sig exakt mittemellan språkmaterialism och gammaldags konventionell poesi, med en bunt undantag som kan hittas både hos de knepiga jobbiga poeterna och hos de enkla och lättförståeliga poeterna. Så rik är inte den svenska poesin att vi kan undvara någon av inriktningarna.
Någon egen sammanfattning av 00-talets poesi kan jag förstås inte göra, och inte heller tycka att det är så allvarligt att decenniet inte har antologiserats. Men det har säkert framkommit på något sätt att Ann Jäderlund fortsätter att skriva den mest angelägna poesin, att hon har utvecklats mest av alla som debuterade på 80- och 90-talet. Hennes fyra diktsamlingar från 00-talet överträffar lätt allt av både språkmaterialister och muntliga poeter. Av poeter som har debuterat under 00-talet är det nog Malte Persson som jag hyser mest förhoppningar inför, och han är väl liksom Jäderlund i sin poetiska gärning lika lite det ena som det andra.
Ser vi ut som språkmaterialister - - -
© Cato Lein.
Det har blivit en något olycklig motsättning mellan "Språkmaterialister" och "övriga". Jag tror inte någon kan överträffa Ann Jäderlund i konsten att använda språket som "materia" för sina dikter. Jag håller helt med dig att det är märkligt att i en genomgång över poesidecenniet inte ens nämna Ann Jäderlund, vars märkliga poesi bara blivit ännu mer oundgänlig detta decennium. och varför inte heller nämna Göran Sonnevi, vars Oceanen är en höjdpunkt i hans författarskap och som fick Nordiska Rådets litteraturpris?
Som jag ser det handlade inte Jesper Olssons artikel om 00-talets poesi, utan om de poeter som företrädesvis debuterat under 00-talet. Men den logiken tillhör Ann Jäderlund 80-talet och Göran Sonnevi 60-talet.
Mm, men varför nöja sig med Sonnevi - du fick också Nordiska Rådets litteraturpris, för Revbensstäderna, som också kom under 00-talet - och i mars kan Jäderlund få det för Vad hjälper det en människa ... Så även om det verkar omöjligt för en svensk poet att få Augustpriset går det alltså att få detta finare pris ...