Malina, Ingeborg Bachmann
Den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann skrev poesi, noveller och operalibretton under en kort intensiv karriär – hon dog 47 år gammal 1973 – och i år har hennes enda fullbordade roman Malina äntligen kommit ut på svenska, utgiven av Salamonski förlag, med ett läckert omslag av Stefania Malmsten och översättning av Linda Östergaard (hon har bland annat översatt Anja Utler tidigare), som också har skrivit ett efterord. Förra året utkom på tyska brevväxlingen mellan Bachmann och Paul Celan, boken Herzzeit, och man får hoppas att den boken ska få en kortare inkubationstid än 38 år.
För Malina utkom på tyska 1971, som första installationen eller en slags ouvertyr i en planerad romancykel med titeln Todesarten, alltså böcker om konsten att dö: det är också döden som är temat i Bachmanns av allt att döma självbiografiska roman om författaren – bokens jag – som lever tillsammans med en mystisk man, titelfiguren Malina, och tvärs över gatan bor älskaren Ivan. Boken behandlar olika sätt att dö, men återvänder alltid till samma tanke, att mordet är den enda döden, att döden alltid är en våldshandling.
Östergaard visar i efterordet att namnet Malina kan syfta på ”hallon” på slaviska språk, men också det hebreiska ordet för ”härbärge” eller ”hotell”, och att det användes av ryska kriminella som ett ord för fristad: för romanens jag blir också Malina en trygg plats i en osäker tillvaro, där hon håller på att ätas upp av obehagliga minnen. Han blir hennes terapeut, som lockar fram dessa minnen av övergrepp, av skam, av allt djävulskap som lägger sig i vägen och hindrar en människa från att växa. Våldet har slagit hennes minnen i bitar, och Malinas uppgift blir främst att lappa ihop dem. Men romanen handlar så om både vikten och vådan av att släppa lös sina minnen, om vad som händer när man driver ut demonen ur sitt liv, för att frigöra sin historia: en historia som löper parallellt med landets historia, som också den bär på demoner och våld och förövare.
Malina är en kryptisk text: i första och sista hand är Bachmann poet, ett öde hon delar med många andra romanförfattare – Faulkner, Hawthorne, Woolf, för att inte tala om hennes landsmän Thomas Bernhard och Elfriede Jelinek (det var för övrigt Jelinek som skrev manuset till filmatiseringen av Malina från 1991, då Isabelle Huppert spelade kvinnan). Liksom Jelinek skriver Bachmann med ett myller av metoder, i en kollageartad stil, där hon också parodierar reklamspråk, och låter orden få huggtänder.
Det är en kärleksroman om språket, till språket. Men det handlar också eller mest om vad det kostar att leva i denna värld. Och det är inte lättläst, eller någon smidigt följsamt behandlad prosa Bachmann följer: snarare krånglar hon till, trixar, låter språket sparka bakut, i en egenartad vild rytm, så att du som läsare får gnugga dig i ögonen ordentligt för att ens tyda skeendet. Intrigen växer fram, och länge undrar du vem Malina är, denna huvudperson som är i stort sett frånvarande från första halvan av boken.
Berättarjaget är bara en halv människa, med tvångstankarna ständigt inom räckhåll. Hon är författare, blir intervjuad eller snarare förhörd, skriver olika texter, där hon en gång anspelar på Celans dikt ”Die Todesfuge”, då hon återkommande skriver om en kvinnas gyllene hår, en uppenbar allusion till Celans desperata refräng ”dein goldenes Haar Margarete”. Hon behöver Malina: en dubbelgångare, en man utan (egna) egenskaper, en neutral hjälpare. Hon är mer beroende av honom än av Ivan, som förblir anonym.
Så det är en oerhört berikande roman, lika förunderligt vacker som den är förunderligt krävande och svår.