bernur

Arktis. © Daily Mail.

Så, vad har poesin att göra med vetenskapen? Skönheten med sanningen – en dikotomi som Keats legerade med sitt sesame-ord, ”Beauty is truth, truth beauty” – men som ändå måste bekräftas, motiveras. Poeten Gunnar D Hansson slog i somras följe med vetenskapen, i en expedition till Nordpolen, Arktis, närmare bestämt Lomonosovryggen, tillsammans med geologer, och resultatet har blivit boken Lomonosovryggen, som förstås är en konstig bok, så där som alla böcker är konstiga, eller borde vara.

Det är en bok där vitheten härskar över kylan, där själva det vita tappas på mening och innebörd, lite som om Hansson skrivit en slags Ljusets hjärta, en motsats till Joseph Conrads Mörkrets hjärta (Conrad är en av många författare som antingen citeras eller alluderas till i boken). Här, som inte är ett ’här’, är ljuset det enda, och liksom för Marlow i ”Afrika” upptäcker Hansson att det tomma bär på en stumhet, att det inte behöver vara meningsbärande, utan en slags kontingens, i Rüdiger Safranskis anda så som den presenteras i hans Det onda, eller frihetens drama. Kontingensen: att det inte finns något där, inget som ger någon respons, utan bara en stumhet, med vitheten som sfinxen utan hemligheter.

Hanssons poesi blir därmed en slags vithetens poesi, och hans bok en alternativ poetik, så som alla poetiker bör vara alternativa. Det vita är ”utan idé”, föreslår han djärvt. Men hur ska isens poesi då skrivas? Hansson prövar olika grepp, testar diverse tekniker och genrer, men hamnar oundvikligt i ett elegiskt ack!, med en känsligt utförd jämförelse mellan ”krympande tomhet” gånger två – drivisens försvinnande som likställs med diktsamlingens dito: detta är ingen diktsamling, vill han säga, och jag håller med, det är något annat, något rikare, något mindre begränsat. Inte heller är det någon renodlad loggbok – den som förväntar sig ett journalistiskt reportage från sexveckorsresan blir nog (också) besviken.

Som vanligt reser Hansson med tungt litterärt bagage. Här samsas föregångare som har tjusats av isen, antingen den konkreta som kan utgöra fast mark för stöveln, eller den abstrakta där de metaforiska tankarna kan trampa fritt. Men det är väl lite ogint att inte nämna att det är Ragnar Eklunds lyckade översättning han utnyttjar när han citerar tre strofer ur Coleridges dikt ”The Rime of the Ancient Mariner”, med inrimmen intakta. Kunskapen representeras av de (insnöade) geologerna, som för en underordnad roll – Hansson på båten är en solitär, förefaller det, själv lika nördig med sina böcker och citat som han plockar med och ställer samman. Något egentligt utbyte mellan disciplinerna – skönhet och sanning – verkar inte finnas.

Han sluter sig och öppnar sig, tänker, skriver, prövar, omvärderar, låter idéer b(r)ytas, ger stoltheten och prestigen på båten. Här samsas det sakliga med det drömska, ungefär som i Hanssons tidigare diktsamlingar böcker, varav främst trilogin Olunn, Lunnebok, Idegransöarna kan framhållas, och i ett efterord menar poeten att Lomonosovryggen kan ses som en fortsättning, en utveckling från dessa tre och senare böcker. Här prövar han exempelvis i tolv strofer att skriva (som) Emily Dickinson, vilket väl ändå måste vara höjden av hybris, men bara så som att ens våga skriva poesi är höjden av hybris: vem har frågat, liksom?

Ja, och vad söker Hansson där i Arktis? Kanske frihet(en). Han menar att han söker (sig till) avskildheten, den borde finnas där det är som mest öde. Men bland poeterna som han citerar finns John Milton, som hör till dem som har skrivit så vackert om isen, men också att Satan aldrig kan undkomma Helvetet, för vart han än vänder sig finns det i honom, och så är det väl, att ingen människa eller djävul kan bli fri från det som finns inom henne. Men Hansson värjer sig elegant för religionen, med en vacker aforism: ”Om Gud är ett verb eller ett substantiv får andra avgöra”.

Michail Vasiljevitj Lomonosov var rysk poet och naturforskare som levde på 1700-talet, och han fick alltså ge namn åt den här bergskedjan under isen på Nordpolen. Hansson översätter Lomonosovs dikt ”Kvällsbetraktelse över Guds storhet med anledning av ett norrsken”, en dikt som utan problem låter sig infogas i samlingen. Den följs av en ganska vådligt humoristisk novell, ”Lomonosovölet”.

Vi som dyrkar vintern kan bara kapitulera och dyrka denna bok, denna snillrika och berikande bok, som visar fina prov på Hanssons underskattade poesi, hans undanskymda roll i det som brukar heta det mediala bruset. Ja – detta är skönheten, tycker jag att hans bok uttrycker: skönheten upphöjt i två, den förstorade och förenklade skönheten, och den okomplicerade – med kylan och vitheten utan symboliska anspråk, och det är vackert – vackrast – så.